Hur fan gick detta till..?

Jag och  Mazze har, ända sedan vi lärde känna varandra, haft ett speciellt sätt att snacka på. Framför allt ett speciellt sätt att återberätta saker på. Allting blir mycket överdrivet, men alla omkring oss har liksom alltid förstått att vi överdriver. När jag flyttade upp till Göteborg utan Mazze fortsatte jag på detta sätt utan att reflektera över det, till vissas stora förtret. Personer kunde tycka att jag ljög när jag sa att “jag ringt någon 13 gånger på 2 minuter”, medan jag inte kunde förstå hur dessa människor faktiskt kunde ta det på allvar. Ängelholmskompisarna hade liksom något översättningssystem så att de förstod att det kanske handlade om 4 gånger på 5 minuter. Men jag gillar ju att snacka och visst vill man att det både ska bli lite roligare att berätta och lyssna – så då kryddar man. Men knepet är ju såklart att krydda så pass mycket att folk ska fatta att man gör det. Tydligen funkade det inte helt här uppe. Har inte göteborgare humor..?

Anyway, jag taggade ner lite med det snacket, men när Mazze nu flyttade upp igen har det kommit tillbaka med full kraft. Jag ska dock tillägga att Mazze är ohotad mästare av denna samtalsmetodik! För att visa precis hur skillad han faktiskt är ska jag ge er ett färskt exempel:

En sliten tisdag gick jag och Mazze och handlade på områdets Willysbutik. Jag sa “Fan va gott med räkor, kan vi inte äta det någon dag?”  En het diskussion påbörjades: Mazze tyckte att det var bögigt att två killar äter räkor ihop, medan jag inte tycker att det är sexigare att äta räkor med honom än att äta surströmming med Bert Karlsson.

Någon vecka senare hade vi en granne på besök och diskussionen kom upp igen. Mazze återberättar samtalet kring räkorna:

“Alltså Tim bara kom en kväll och sa: Åh, Mazze! Kan vi inte äta räkor och dricka vin tillsammans nån dag? Så kan vi ha tända ljus, äta en kraftig baguette och sen gå på Eros Ramazzotti-konsert!"
Visst fan är det bögigt??!!”

Hur fan gick detta till…?

Jag ÄR transsexuell

Ja, jag var på mitt sista läkarbesök idag. Nu har jag fått transsexuell stämplat i pannan på mig! Läkaren sa att det inte rådde nån tvekan alls, diagnosen sattes och hon skulle skriva remiss till endokrinolog, plastikkirurg och logoped redan idag!

Självklart känns det grymt, men samtidigt kan jag inte riktigt glädja mig. Jag vet ju att det ändå kommer dröja låååång tid innan jag får börja med testo. Men visst, det är ju en milstolpe, no doubt.

Inte helt oväntat pratade vi lite om vad som nu händer i framtiden. Kändes häftigt att höra henne prata om att jag ska träffa plastikkirurg och endokrinolog. Men självklart kom även frågan om kastrering upp. Enligt lagen som den är idag måste man, för att kunna byta kön juridiskt, sterilisera sig. Jag har tänkt mycket på det innan och är ganska säker på att jag ska göra det – gravid vill definitivt inte bli och jag vill att man kropp ska vara så mycket som möjligt som jag känner mig, även fysiskt. Men det är klart, det kändes att prata om det. Det är ju trots allt ett enormt beslut.

Är också lite kluven inombords då läkaren berättade att hon misstänkte en annan sak. Inget som har med ts-utredningen att göra, men som har med mitt allmänna mående att göra. Väljer att än så länge hålla det för mig själv, men ska absolut kolla upp och tänka över det hon sa.

Så, med blandade känslor, men mest glädje och längtan, säger bye bye så länge!

Fladdermöss och manlighet

Igår kväll satt jag lugnt i soffan och tittade på tv när mobilen ringde. Det var vår kära granne C, som något nervigt förklarade att hon hade fått in en fladdermus i sin lägenhet. Hon frågade om jag och Mazze kunde komma över och hjälpa henne att få ut den. Självklart! Vi tog all vår manlighet och bröstade upp oss och gick över till den fladdermusinvaderade lägenheten. När vi kom fram såg vi att den satt uppe i ett hörn i taket. Fy fan va äcklig den var! Sedan började den dessutom RÖRA på sig och då blev den bara för äcklig. Jag och Mazze tog vår manlighet och gömde oss bakom dörrar, men riddarinnan fångde djuret med en handduk och släppte ut det genom fönstret. Sedan gick jag ocg Mazze hem igen, nöjda med vår heroiska insats.

För att klargöra…

Skrev för en knapp vecka sedan ett inlägg när allt var åt helvete. Det är fortfarande jäkligt sugigt, men nu kan jag iaf klä det i lite mer konkreta ord och berätta för er alla vad det är som fick mig nerför stupet.

Ringde i onsdags till Lundströmmottagningen i förhoppning om att kunna börja med provtagning inför hormonbehandlingen. Har hört andra som har börjat med det innan utredningen är helt klar nämligen och nu har jag ju bara (förhoppningsvis) ett läkarbesök kvar. Svaret jag fick var som ett slag i magen, det kändes som att jag tappade luften, som att hela världen drogs bort under mina fötter.
Tydligen funkar det inte riktigt så längre. Blodproverna kan man inte ta i förväg. Dessutom är det andra, additonal prover som oftast tas nu, nämligen kromosomodlingar. Javisst. Och de tar ett par månader att odla fram. Självklart, inga problem, jag har ändå inte väntat så länge på de där betydelselösa hormonerna, jag klarar mig bra utan dem. Jodå, ungefär lika sant som att jag är veggo…

Jag “bör få börja innan sommaren” och kan “rikta in mig på maj – juni”. Och jag som trodde (delvis därför att jag har hört det) att jag skulle få börja i början av året. FUCK!!!

Som tur var fick jag iaf veta det här av favoriten på mottagningen, så vi snackade lite innan vi la på. Men det hjälpte ju iofs föga med tanke på nyheten som förmedlades…

Det värsta är nog att jag för första gången vågade tänka “snart, snart börjar livet”. Allt jag gjorde lyftes upp av tanken på att jag snart klarat av den värsta väntan. Träningen var motiverande, jag skulle ju snart få testosteron och kroppen skulle ändras. Skolan kändes roligare, jag skulle få komma till skolan en dag snart och säga “Jag har fanimej fått tid för att få första sprutan, wohoo!”. Julen kändes helt okej, jag såg framemot att komma hem till Ängelholm med känslan “att nu är det fan inte långt kvar”.
Och allt bara krossades. Allt.

Nu orkar jag inte skriva om det här mer. Orkar inte skriva mer alls. Förutom att jag saknar Elias <3

Vänskap när den är som bäst

Vi fixar det här lillebror. Vi är bara några steg efter nu. Världen ska få se.

F U C K T H I S S H I T ! ! !

Jag orkar fan inte mer nu, orkar inte negativa besked, orkar inte mer jävla väntan. Jag vill bara få slippa alla de här helvetes känslorna, slippa gå runt och vänta på att livet ska börja.

FAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAN!!!

Löpning…

Lägger ytterligare 5 km och en fotblåsa till mitt projekt. 20 km och förhoppningsvis 0 blåsor kvar till Alingsås. Here I come

Jag pustar ut. Litegrann iaf.

Puuuuust. Igår var jag tillbaka på Lundströmmottagningen och gjorde de sista psyktesterna. Mådde ganska kasst innan, nervös, illamående, lite ont i magen. Var inte det minsta sugen på att sitta och bli bedömd.

Intelligenstesterna var ganska jobbiga att bli bedömd på, men det var ingenting jämfört med test a la Rorschach. Det går nog inte riktigt att beskriva känslan att sitta och titta på färgklumpar och veta att vad man tycker att dessa klumpar ser ut som, ska bedömas och svaren kan vara till min nackdel.

- Jaha, du tycker det där ser ut som en ekorre med stora öron, säger du. Ja, då kan vi ju med en gång konstatera att du har starka neurotiska drag.
(Jag vet alltså att det inte går till så, men det är lite den känslan man får när man sitter där…)

Jag menar vad fan, DET ÄR JU BARA FÄRGKLUMPAR!

Psykologen i Alingsås är iofs väldigt bra och lyckades lugna mig lite, men känslan var fortfarande jobbig. Särskilt när man inte är på topp redan från början.

Men nu är det iaf gjort och skönt är det. Ska få resultat från testerna i början på december, så fram tills dess kommer man väl fundera lite. Men.. Det värsta är iaf gjort

Löpningen

3 km till idag, 25 to go för att komma till första delmålet Alingsås. Vad hände med den där tiden när jag sprang en mil utan problem…? :S

Rörigt värre

Ja, alltså rapporteringen från mitt löpprojekt har gått sådär. Har tydligen missat lite siffror och så :S Men det här stämmer iaf:

	Datum	Sträcka
	23/4	5 km
	21/10	5 km
	23/10	3 km
Alingsås (41 km)		-28
Örebro (302 km)		-289
TOTALT		13 km

 

I’m on my way

Mazze tipsade också om en grym sida för oss som behöver lite hjälp/motivation med löpträningen. Gå in här och kolla!

Bye bye!