Fladdermöss och manlighet

Igår kväll satt jag lugnt i soffan och tittade på tv när mobilen ringde. Det var vår kära granne C, som något nervigt förklarade att hon hade fått in en fladdermus i sin lägenhet. Hon frågade om jag och Mazze kunde komma över och hjälpa henne att få ut den. Självklart! Vi tog all vår manlighet och bröstade upp oss och gick över till den fladdermusinvaderade lägenheten. När vi kom fram såg vi att den satt uppe i ett hörn i taket. Fy fan va äcklig den var! Sedan började den dessutom RÖRA på sig och då blev den bara för äcklig. Jag och Mazze tog vår manlighet och gömde oss bakom dörrar, men riddarinnan fångde djuret med en handduk och släppte ut det genom fönstret. Sedan gick jag ocg Mazze hem igen, nöjda med vår heroiska insats.

För att klargöra…

Skrev för en knapp vecka sedan ett inlägg när allt var åt helvete. Det är fortfarande jäkligt sugigt, men nu kan jag iaf klä det i lite mer konkreta ord och berätta för er alla vad det är som fick mig nerför stupet.

Ringde i onsdags till Lundströmmottagningen i förhoppning om att kunna börja med provtagning inför hormonbehandlingen. Har hört andra som har börjat med det innan utredningen är helt klar nämligen och nu har jag ju bara (förhoppningsvis) ett läkarbesök kvar. Svaret jag fick var som ett slag i magen, det kändes som att jag tappade luften, som att hela världen drogs bort under mina fötter.
Tydligen funkar det inte riktigt så längre. Blodproverna kan man inte ta i förväg. Dessutom är det andra, additonal prover som oftast tas nu, nämligen kromosomodlingar. Javisst. Och de tar ett par månader att odla fram. Självklart, inga problem, jag har ändå inte väntat så länge på de där betydelselösa hormonerna, jag klarar mig bra utan dem. Jodå, ungefär lika sant som att jag är veggo…

Jag “bör få börja innan sommaren” och kan “rikta in mig på maj – juni”. Och jag som trodde (delvis därför att jag har hört det) att jag skulle få börja i början av året. FUCK!!!

Som tur var fick jag iaf veta det här av favoriten på mottagningen, så vi snackade lite innan vi la på. Men det hjälpte ju iofs föga med tanke på nyheten som förmedlades…

Det värsta är nog att jag för första gången vågade tänka “snart, snart börjar livet”. Allt jag gjorde lyftes upp av tanken på att jag snart klarat av den värsta väntan. Träningen var motiverande, jag skulle ju snart få testosteron och kroppen skulle ändras. Skolan kändes roligare, jag skulle få komma till skolan en dag snart och säga “Jag har fanimej fått tid för att få första sprutan, wohoo!”. Julen kändes helt okej, jag såg framemot att komma hem till Ängelholm med känslan “att nu är det fan inte långt kvar”.
Och allt bara krossades. Allt.

Nu orkar jag inte skriva om det här mer. Orkar inte skriva mer alls. Förutom att jag saknar Elias <3

Vänskap när den är som bäst

Vi fixar det här lillebror. Vi är bara några steg efter nu. Världen ska få se.

F U C K T H I S S H I T ! ! !

Jag orkar fan inte mer nu, orkar inte negativa besked, orkar inte mer jävla väntan. Jag vill bara få slippa alla de här helvetes känslorna, slippa gå runt och vänta på att livet ska börja.

FAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAN!!!

Löpning…

Lägger ytterligare 5 km och en fotblåsa till mitt projekt. 20 km och förhoppningsvis 0 blåsor kvar till Alingsås. Here I come

Jag pustar ut. Litegrann iaf.

Puuuuust. Igår var jag tillbaka på Lundströmmottagningen och gjorde de sista psyktesterna. Mådde ganska kasst innan, nervös, illamående, lite ont i magen. Var inte det minsta sugen på att sitta och bli bedömd.

Intelligenstesterna var ganska jobbiga att bli bedömd på, men det var ingenting jämfört med test a la Rorschach. Det går nog inte riktigt att beskriva känslan att sitta och titta på färgklumpar och veta att vad man tycker att dessa klumpar ser ut som, ska bedömas och svaren kan vara till min nackdel.

- Jaha, du tycker det där ser ut som en ekorre med stora öron, säger du. Ja, då kan vi ju med en gång konstatera att du har starka neurotiska drag.
(Jag vet alltså att det inte går till så, men det är lite den känslan man får när man sitter där…)

Jag menar vad fan, DET ÄR JU BARA FÄRGKLUMPAR!

Psykologen i Alingsås är iofs väldigt bra och lyckades lugna mig lite, men känslan var fortfarande jobbig. Särskilt när man inte är på topp redan från början.

Men nu är det iaf gjort och skönt är det. Ska få resultat från testerna i början på december, så fram tills dess kommer man väl fundera lite. Men.. Det värsta är iaf gjort

Löpningen

3 km till idag, 25 to go för att komma till första delmålet Alingsås. Vad hände med den där tiden när jag sprang en mil utan problem…? :S

Rörigt värre

Ja, alltså rapporteringen från mitt löpprojekt har gått sådär. Har tydligen missat lite siffror och så :S Men det här stämmer iaf:

	Datum	Sträcka
	23/4	5 km
	21/10	5 km
	23/10	3 km
Alingsås (41 km)		-28
Örebro (302 km)		-289
TOTALT		13 km

 

I’m on my way

Mazze tipsade också om en grym sida för oss som behöver lite hjälp/motivation med löpträningen. Gå in här och kolla!

Bye bye!

Tid för läkarbesök

Har fått tid för vad som förhoppningsvis blir sista läkarbesöket innan utredningens slut. Den 24 november, på årsdagen från det att utredningen öppnades, har jag fått tid.

F A N   V A   G O T T ! ! !

Dags att ta upp ett gammalt uppdrag

Den 23 april i år startade jag ett projekt (Tim ger aldrig upp, Tim blir aldrig trött); jag skulle springa till Örebro (alltså sträckan = 297 km, på ett löpband, inte göra det i verkligheten :p). Mitt första delmål var Alingsås (36 km). Jag kom 5 km. Sen gav jag upp. Lite typiskt för mig. Men nu tänkte jag ta upp det igen. Har börjat träna igen och behöver ett mål. Dock tränar jag en del bollsporter och body pump nu, så blir inte löpning lika mycket. Så kommer nog ta ett tag. Men som sagt, man måste ha något mål.

Kan nu stolt lägga till 4 km till.

Såhär ser statistiken ut nu:

Kvar till Alingsås: 32 km

Kvar till Örebro: 293 km

KOM IGEN TIMPA!