En längtan så stark

I onsdags var jag på RFSL och fikade med Ellioth. Det var riktigt nice, längesen jag träffade honom. Vi satt och snackade ett tag och bläddrade i tidningar, innan det började fyllas på med TS-killar. Möte skulle hållas kring möjligheten att få rätt till betalda penisproteser. Till sist var vi sex TS-killar (tror jag) och det var en härlig känsla att sitta och snacka med dem alla. Men i stort sett alla andra hade börjat på testosteron. Vissa för ett halvår sedan och någon för flera år sedan. Någon hade fått gjort mastektomi (bröstoperation). Jag satt helt enkelt där med ett gäng killar med grov röst (eller på god väg till), skäggstubb och med manliga kroppar. Just då kändes det jväligt jobbigt. För hur trevligt det än var att snacka med dem, hur kul det än var att se hur bra resultaten blivit, så blev längtan efter att själv komma dit starkare än någonsin. Tanken på att det är JAG som kommer sitta där om några år, med kliande skäggstubb och märk stämma gjorde mig överlycklig samtidigt som det gjorde så fruktansvärt ont att veta att det kommer dröja lååång tid innan det är min tur.

jag har upplevt den här splittrade känslan ett par gånger förr när jag träffat TS-killar på T (testosteron). Glädjen över att vara med folk i samma situation och att få se deras resultat blandat med en längtan så stark att det gör ont i hela kroppen. Jag vill så gärna vara där dem är. Jag längtar så efter den dagen när jag får min första spruta, när jag märker att skägget börjar komma, när jag ska få göra mina mastektomioperationer, osv. Hela min kropp skriker av längtan efter min rätta fysik. Jag vill, jag vill, jag vill! NU!

Blir helt galen av att skriva om det här. Fixar inte mer just nu.