Usch, ibland är jag så fruktansvärt respektlös och okänslig. Jag låter inte folk ta förändringen i sin takt utan försöker på alla sätt tvinga fram acceptans. Till exempel som när jag ber någon (ett halvår efter att jag berättat om mitt beslut) att inte kalla mig för mitt tjejnamn (eller något som har med mitt tjejnamn att göra) eller “hon”. Att be om ett uns av respekt, jag menar SÅ mycket kan väl ändå inte JAG kräva? Jag måste ju faktiskt tänka på hur jobbigt det är för alla andra att jag har gått och burit på denna skamliga hemlighet i över 20 år och nu släppt bomben. Och hur kan JAG, som utsatt alla i min närhet för denna otroliga vånda, tycka att jag inte är skyldig att gång på gång försvara mitt beslut och mitt kön? FATTAS BARA att jag ska prövas framför misstänksamma ögon. Jag måste ju vara omänskligt krävande…
SJÄLVKLART borde jag förstå att det är folk på lite avstånd som har det absolut jobbigast i den här situationen. Att ständigt gå runt och hata sin kropp, ständigt behöva bygga om och dölja, ständigt behöva slåss mot fördomar; det är ju INGENTING jämfört med hur det är att behöva sluta kalla mig för mitt tjejnamn! Och när någon säger “jag kommer inte kunna börja acceptera dig som kille förrän du har genomgått hormonbehandling och operationer”, det borde jag faktiskt kunna ta och bara “skaka av mig”. I den situationen är det alldeles för mycket begärt av mig att be om ett försök- och därmed återigen alldeles för mycket begärt att folk ska kalla mig “Tim” eller “du” eller åtminstone undvika mitt tjejnamn. Alldeles för mycket begärt. Jag kan inte ens själv förstå mina krav ibland…
Hrrrm…
Trötta mig.
Precis. Du måste tänka på alla dessa som är tvungna att helt plötsligt tänka… Inte göra saker på rutin.
Men säg till dem vettja att de kan ropa : ” ÖH, DU DÄR!!!!” Till dig, så slipper de fundera på kön, namn osv. Det tillropet fungar även med alkohol i kroppen…
Tror du ställer för höga krav på dig själv, vet känslan av att man vill att allt ska h’nda på en gång..nu nu nu….Men man måste ta ett steg tillbaka. Klart att du ska kunna ställa kravet på de som finns dig nära, kan de inte respektera att du inte vill bli kallad för ditt föredetta namn så kanske man ska ta lite avstånd. Nu menar jag inte familj (verkar som de accepterat det ganska väl) Kanske inte behöver kräva att de ska acceptera allt på en gång men att de ska kalla dig vid det namnet du har tycker jag inte är mer än rätt. Man vill ju inte bli kallad för någon annans namn! eller?
Ibland blir man ju bara förbannad. Folk borde kunna tänka sig för. Verkligen.
vännen..går det bra?
Ja, faktiskt. Man får ständigt höra att vi måste acceptera att det är jobbigt för närstående och att det tar tid för dem att smälta. Självklart ska vi göra det. Men det måste väl ändå gå på båda hållen? De måste väl också acceptera att det är jobbigt för oss..? Ja, jävlar. Jag lägger ner innan jag blir förbannad igen :p
det funkar, känns bara som att det är lite för mycket just nu, med allt. men jag tar mig upp, som alltid
hmm.. jag hänger nog itne helt med i vad du menar..? att de ska acceptera allt på en gång kräver jag verkligen inte av någon, skulle jag aldrig göra. men i det här specifika fallet som inlägget föddes från, handlar det om en människa som jag bjudit in i mitt hem och låtit sova i min säng ett flertal gånger och varje gång behövt försvara mitt beslut. jag bad om att bli kallad för något annat än therese (alltså inte ens tim, jag var nöjd med ”du”) och då blev det till en enorm diskussion där jag inte respekterade att det var jobbigt för han/henne. i detta läge tycker jag inte att det är för mycket begärt att vilja bli kallad något annat än therese, när jag bjuder in personen ifråga för att denne ska slippa sova på hotell. i mitt hem tycker jag att jag borde få den repsekten.
haha! jag sa tom till människan att han/hon kunde säga ”du” om det kändes bättre, så länge ”therese” och ”hon” undveks. ändå ”forcerar jag processen”. yeah right, jag ber bara om LITE respekt…
haha
men bra att det fungerar på fyllan också
Hejs, jag tror att folk med lite vett i huvudet borde välja att att kalla dig för Tim. Men måste lägga till att vissa kanske helt enkelt bara råkar säga fel, har man sagt therese i 10 år, så är det ganska svårt att sätta ihop dig med ett nytt namn bara på en dag. Jag själv är sämst på namn, och när nåt sitter så tar det tid att byta ut! Jag känner dig inte, men eftersom jag själv gjort detta fel ibland, att just kalla folk för fel namn vid namnbyte eller pga annan anledning, så tänkte jag att jag ville ge den sidan av saken med!
Lycka till med allt! Mvh Sara
Självklart är det lätt att säga, det förstår jag med och det är det många som gör. Det blir jag absolut inte arg för, skulle aldrig få för mig. I detta fall hade dock personen ifråga haft ett halvår på sig att vänja sig och det handlade inte om en felsägning. Hen funderade över vilket namn hen skulle använda och valde Therese. Inte ens då blev jag arg, jag sa bara ”Tim”. Då fick jag ”Tim-res” till svar och sa än en gång, lite mer bestämt ”Tim”. Detta upprepades fler gångern, trots att jag tydligt markerat vilket namn jag vill bli kallad för. Då kan det omöjligt handla om en spontan felsägning. Det är den respektlösheten, när jag ”ber snällt” flera gånger, som jag blir förbannad över.
Men som sagt, många säger fortfarande fel spontant och det förstår jag verkligen och har inget problem med. Men när man gör det medvetet flera gånger känner jag mig jäkligt förödmjukad.
Tack för din kommentar, kul att du skrev!