Bilder från New York och Ängelholmsbesök

  Var i New York (eller rättare sagt mest i New Jersey) i en vecka i slutet av mars. Här kommer lite bilder, mest på mig själv och Emmy, men även någon på Niagarafallen, Times Square och Empire state building.

 

Visa fullständigt album

Resan började tidigt på morgonen den 24 mars. Springandes med massa resväskor hann vi med en för tidig buss, så vi fick vänta en stund på tåget. Efter tre timmars tågresa var vi framme på Kastrup där vi värmde upp med varsin öl.  Sen flög vi ett nästan tomt plan till Heathrow. Turen höll i sig och där var lika lite folk på planet till NY. Vi fick varsin hel rad att ligga på
När vi landade på JFK fick jag problem att komma över gränsen. Jag hade nämligen råkat glömma kvar ett äpple(!!) i min ryggsäck. OMG!! Jag fick gå till några speciella, VÄLDIGT allvarliga män som förklarade för mig att det var olagligt att ta med mat in i landet och förklarade riskerna med det. Sen tittade de mig i ögonen och sa med den allvarligate rösten man kan tänka sig: “I’m really sorry, but I’m gonna have to take your apple.” Haha, okej, lugna dig mannen, det handlar om ett äpple jag blir av med, inte svindyr guldklocka, jag tror jag klarar mig..

Vi kom fram till New Jersey ganska sent på kvällen efter diverse färdmedel och fick där träffa underbara familjen T. Vi gick och la oss nästan direkt eftersom vi var grymt trött.
Dagen efter, på onsdagen, mötte vi upp Emmys bror och hans flickvän. Vi hämtade vår hyrbil och stack till nåt outlet center.
På torsdagen blev det en åtta timmar lång bilfärd upp till kanadensiska gränsen och Niagarafallen (vi fick dock inte sett dem förrän dagen efter då det var grym dimma). Vi åkte över till Kanada där vi festade och gick på casino på kvällen. Sedan tog vi en titt på fallen på fredagsmorgonen innan vi körde tillbaka igen.
Lördagen och söndagen spenderades i New York och innehöll mycket shopping. På söndagskvällen hade vi pizzakväll med familjen.
Måndagen var nog en av de bästa dagarna. Då vi inte skulle åka hem förrän sent på kvällen hade vi även hela denna dag till vårt förfogande. Först åkte vi till två köpcenter såklart. Ännu roligare blev det av att jag inte var på shoppinghumör under resan, haha, bad timing. Men sen! Eftermiddagen spenderades med den underbara familjen i trädgården. Jag, Emmy och de två barnen lekte någon variant av tagen. Sedan kom mamma och pappa också ut och vi spelade fotboll, amerikansk fotboll och baseboll. Hur kul som helst. Dessutom var det riktigt härligt väder.
Mot kvällen var det till slut dags att åka hem igen. Kändes riktigt sorgligt. Men jag tänker absolut åka dit igen och då ska jag se ALLA sevärdheter och turistsaker

 

Dessutom var jag nere i hemstaden Ängelholm för en vecka sedan. Grymt härligt besök hos Mazze. Hann även träffa bl a Lotte & Anna, Tina & Maria (Maddor Fackors) och Janni. Trevligt värre.

Visa fullständigt album

Det var verkligen en grym långhelg i Skåne. Kom till Helsingborg på torsdagseftermiddagen och gick raka vägen till Brock’s där Mazze jobbar (ps. rekommenderar starkt deras subs! ). Vi satt och snackade skit tills han slutade och stack sen till Mc Donalds, gjorde lite ärenden och stack hem. På fredagen jobbade Mazze, så jag passade på att ta nån öl i solen Kötte (Lotte, men det blir kötte med t9 ). Det var riktigt nice att bara sitta i solen och snacka om allt och inget. Efter någon timme kom hennes fagra fästmö Anna dit och gjordes oss sällskap. Vi flyttade oss då till gräset vid Vita Räck. Var längesen jag var där, riktigt mysigt.
Sedan bar det av hemåt till Mazze där jag serverade kycklingsallad när han kom hem. Mysigt att vara hemmabög ibland Kvällen gick åt till att spela kort (Skipper/Skip-Bo) och “Den försvunna diamanten”, fan va skoj det va, Mazze vann inte en gång! Blev en väldigt kort utgång också, men ingen av oss var egentligen på humör.
Lördagen var lätt den bästa dagen. Jag och The Maze tog tåget till Helsingborg, med lite cider och mat i väskan. Vi satte oss på en filt och spelade kort och snackade skit i flera timmar. Vi fick även sällskap av den fina hunden Sally, som inte var det minsta blyg utan kom och la sig på vår filt ett tag när hon tröttnade på husse och matte på filten bredvid. Mys.
Framåt seneftermiddagen gick vi till Haket där jag käkade världens största pizza. Jag blev imponerad av mig själv, Mazze blev nog mest äcklad, haha. Lördagskvällen tog vi en tripp till Maria och Tina, för att sedan gå hem och fortsätta spela spel och kort.
Söndagen slappade vi mest innan vi tog oss till Espresso House och tog en kaffe i solen med Janni och Johanna. Trevligt värre. Sedan bar det av hem till Göteborg igen.

Tim ger aldrig upp, Tim blir aldrig trött

Satt igårkväll och funderade på vad jag kunde göra för att bli motiverad till att ta upp joggingen igen (ja, det var under Skippers tid på tv). Som det ser ut nu känner jag att jag behöver något att sträva efter för att få upp motivationen. Såg jag bestämde mig för att jag ska springa till pappa i Örebro. Lagom joggingtur Min rutt går via Alingsås (41 km), Borås (75 km), Falköping (138,5 km), Skövde (168,5 km), Mölltorp (201 km), Olshammar (238 km), Kumla (284 km) och slutligen Örebro (302 km). Jag har 25 veckor på och måste vara klar senast den 15 oktober. Det blir 1,2 mil/vecka, vilket känns rätt lagom, då min kondition inte är på topp, hehe.

Mitt första delmål är alltså Alingsås och jag tog idag mig igenom de första 5 km. Det var riktigt tungt eftersom jag inte tränat på evigheter. Därför fick jag de fem sista minuterna intala mig själv att jag är en övernaturlig kämpe.

Tim ger aldrig upp, Tim blir aldrig trött.
Tim ger aldrig upp, Tim blir aldrig trött.
Tim ger aldrig upp, Tim blir aldrig trött.

Dessa ord upprepades gång på gång i takt till stegen. Ni anar inte hur många gånger man hinner säga det på fem minuter. Kändes mig nästan lite psykotisk ett tag.. :S Men, känns iaf jäkligt skönt nu när det är gjort

Anledningen till att jag skriver om det på bloggen är att jag ofta påbörjar liknande projekt, men aldrig slutför dem. Jag behöver därför kanske er hjälp. Jag ska rapportera läget här varje gång jag skriver och om ni märker att jag sprungit dåligt är det bara att skälla/muntra upp! Kanske är det tom någon som vill haka på projektet?

Dagens sträcka: 5 km

Kvar till Alingsås: 36 km

Kvar till Örebro: 297 km

Anhörigsamtal

Jepp, jag, mamma och pappa var ju alltså på Lundströmmottagningen för att ha anhörigsamtal i måndags (den 20:e april). Pappa kom ner på söndagkvällen, vi käkade lite korv med bröd och sen gick vi och la oss, var riktigt trötta båda två. På måndagen hade jag skola på förmiddagen, sen snabbt hem och äta lunch, mamma kom också hit och sen bar det av mot Alingsås. Väl i bilen blev det rätt nervöst. Jag frågade mamma och pappa hur de kände inför mötet, om de var nervösa. De sa att de inte alls var nervösa, mer positivt nyfikna på vad som skulle hända och glada över att de fick chansen att träffa socionomen och få höra om utredningen. Deras svar gjorde mig lite lugnare.

När vi väl var framme berömdes mottagningens fräscha lokaler av föräldrarna, bra början iaf Sen kom Margareta och vi gick in på hennes rum. Hon började med att berätta lite om mottagningen och gick sedan över till utredningsgången. Båda föräldrar blev lugna av att se att utredningen görs så noga och att man tar tid på sig när den görs. Sedan frågade hon hur mamma och pappa hade upplevt mig som barn, som pojke eller flicka? Båda sa väl i princip att de upplevt mig som en pojkflicka. De berättade lite allmänt om allt jag varit med och hur de har upplevt mitt liv och mig som person. Sedan förklarade Margareta att den väg jag gått, med höga krav på mig själv, bra betyg, ätstörningar, ständiga försök att vara alla till lags osv. är en mycket vanlig väg att gå för ts-killar. Sedan frågade hon lite kring hur det ser ut bland släkt och vänner vad gäller stöd för processen.

Det var ett ganska känsloladdat möte, inte minst för mig själv. Många saker har jag själv sagt högt tidigare, men att höra någon säga vad de har sett, hört och förstått berör verkligen. Mamma berättade bland annat om någon gång när jag var nånstans mellan 15 och 16 att jag i en gråtattack sagt till henne “Jag vill så gärna va som dig mamma, men jag kan verkligen inte”. Hon funderade en hel del över vad det betydde och sa att hon nu förstår. Det var nog den kommentaren som berörde mig mest, antagligen eftersom det är en av de jävligaste känslorna jag haft; att vilja vara som henne, att försöka, försöka med alla krafter man har, men det går bara inte. Ja, shit… Det var skönt att höra att det var en kommentar som berörde henne också på något sätt.

Mycket känslor kom upp i mig under mötet, så är lite svårt att skriva om det. Minns inte exakt allt som hände och när jag försöker skriva blir det lätt att jag bara spyr ut allt på samma gång, men ni får hålla tillgodo med detta helt enkelt.

Ska tillbaka på måndag för ett samtal till med Margareta, vilket känns bra. Kan behövas efter ett så pass laddat samtal.

See you!

The Timp

Kvällen innan anhörigsamtal

Då sitter man här igen och skriver en rad. Ikväll med en liten klump i magen. Ska på anhörigsamtal på Lundströmmottagningen imorgon. Pappa ligger och sover i rummet intill, men jag kommer nog inte kunna somna på ett tag. Vet inte riktigt vad jag är orolig för egentligen. Både mamma och pappa har tagit det relativt bra. Eller.. Mamma har tagit det bra, pappa vet jag inte riktigt vart jag har. Kanske därför det känns lite osäkert. Vet inte heller hur mötet kommer gå till, vad som kommer tas upp osv.

Får väl iaf ge sängen ett försök. Skriver så fort jag hinner om hur det gick.

Nighty.

Tummen upp för GU

Nästa termin går jag och mina klasskompisar ut på praktik, ska bli riktigt spännande. Förberedelserna är i full gång och jag hade för ett par veckor sedan ett samtal med praktikansvarig lärare. Jag berättade där min situation (då hette jag juridiskt fortfarande Therese och ville inte att det namnet skulle skickas ut till den framtida praktikplatsen) och bra förståelse och möttes av respekt. Det var inget konstigt och gjordes ingen större grej av det, bara diskuterades lite hur jag tror att jag skulle klara av påhopp inom det området, då jag ansökt om att få praktisera på sådana ställen där klienterna ofta letar upp svagheter och ömma punkter. Jag sa att jag trodde att det skulle gå bra, jag är så pass säker på vem jag är. Vi pratade vidare lite allmänt kring praktiken och utbildningen och sedan avslutades mötet.

För några minuter sedan fick jag ett samtal av läraren:

- Hej Tim, det är Sören på GU.
Artighetsfraser utbyttes som vanligt.
- Jo, det är såhär att vi håller på att ragga praktikplatser inom det området som du är intresserad av och jag undrar bara hur du vill att vi ska presentera dig för handledarna?
- Som Tim. Det har gått igenom hos skatteverket nu också (något som diskuterades på mötet).
- Okej, det är bra. Och… Ska vi presentera dig som kille och “han” eller?
- Ja, precis. Sen är det väl bäst att jag tar ett snack med handledaren och klargör min situation, men det vill jag göra själv.
- Ja, så tänkte vi också. Men vad bra. Vi ville bara kolla för säkerhets skull så det inte blir fel.

Helt rätt! Tycker detta visar på respekt på bästa sätt. Han trodde att han visste hur jag ville ha det, men det är en ovanlig situation, så han tar sig tid att kolla en extra gång. En sådan liten gest kan verkligen betyda mycket. Tack!

Dessutom har jag anmält namnändring på kåren och fick frågan hur detta kom sig. Jag förklarade och fick till svar: “Vad spännande, lycka till!” Även om “spännande” just för tillfället inte speglar situationen så väl, så var det ett positivt bemötande och det är huvudsaken!

Så, plupoäng till Göteborgs Universitet!

Bakslag

Suck.

Har varit ganska fucked up i en vecka nu. Ett enormt känslomässigt bakslag kom i min väg och all kämparanda gick ur mig. Något jag kämpat så hårt för, som jag var så glad för, raserades fullständigt. Fy fan, vilken käftsmäll.

Har inte haft lust eller ork att göra nånting. Allt har bara känts så jäkla meningslöst. Jag börjar iaf nu kunna se att bakslaget, logiskt sett, var ett steg framåt, även om det rent känslomässigt var ett ras.

Jag trodde att vi hade byggt upp halva vår borg tillsammans. Det var fortfarande mycket kvar, men vi hade kommit långt och det var jag så glad för. För första gången på säkert 10 år trivdes jag i borgen, jag ville vara där, med er och det trodde jag att du också ville. Att du också kände dig hyfsat bekväm där. Det var en grym känsla och jag var långt ovanför molnen.
Samma kväll som denna känsla spridit sig i kroppen får jag reda på att vi inte alls hade kommit så långt. Vi hade inte ens blivit färdiga med grunden. Och jag vet, jag vet verkligen att det faktum att du var ärlig och sa som det var, är en sten som lades till vår borg, en stor sten att bygga på. Men just då kunde jag bara se hur allt jag trodde vi byggt upp, rasade.

Det är fortfarande svårt att se steget framåt, gör fortfarande ont när jag tänker på min bild av borgen. Men vi ska bygga vidare på stenen du la och vi ska bygga upp vår borg, hur lång tid det än tar och hur mycket jobb det än är. För vår borg är ett av de största målen i mitt liv.

JAG ÄLSKAR DIG.

Bara…

… för att jag heter Tim på riktigt nu

Oh yes, ansökan har gått igenom