Bakslag

Suck.

Har varit ganska fucked up i en vecka nu. Ett enormt känslomässigt bakslag kom i min väg och all kämparanda gick ur mig. Något jag kämpat så hårt för, som jag var så glad för, raserades fullständigt. Fy fan, vilken käftsmäll.

Har inte haft lust eller ork att göra nånting. Allt har bara känts så jäkla meningslöst. Jag börjar iaf nu kunna se att bakslaget, logiskt sett, var ett steg framåt, även om det rent känslomässigt var ett ras.

Jag trodde att vi hade byggt upp halva vår borg tillsammans. Det var fortfarande mycket kvar, men vi hade kommit långt och det var jag så glad för. För första gången på säkert 10 år trivdes jag i borgen, jag ville vara där, med er och det trodde jag att du också ville. Att du också kände dig hyfsat bekväm där. Det var en grym känsla och jag var långt ovanför molnen.
Samma kväll som denna känsla spridit sig i kroppen får jag reda på att vi inte alls hade kommit så långt. Vi hade inte ens blivit färdiga med grunden. Och jag vet, jag vet verkligen att det faktum att du var ärlig och sa som det var, är en sten som lades till vår borg, en stor sten att bygga på. Men just då kunde jag bara se hur allt jag trodde vi byggt upp, rasade.

Det är fortfarande svårt att se steget framåt, gör fortfarande ont när jag tänker på min bild av borgen. Men vi ska bygga vidare på stenen du la och vi ska bygga upp vår borg, hur lång tid det än tar och hur mycket jobb det än är. För vår borg är ett av de största målen i mitt liv.

JAG ÄLSKAR DIG.