Anhörigsamtal

Jepp, jag, mamma och pappa var ju alltså på Lundströmmottagningen för att ha anhörigsamtal i måndags (den 20:e april). Pappa kom ner på söndagkvällen, vi käkade lite korv med bröd och sen gick vi och la oss, var riktigt trötta båda två. På måndagen hade jag skola på förmiddagen, sen snabbt hem och äta lunch, mamma kom också hit och sen bar det av mot Alingsås. Väl i bilen blev det rätt nervöst. Jag frågade mamma och pappa hur de kände inför mötet, om de var nervösa. De sa att de inte alls var nervösa, mer positivt nyfikna på vad som skulle hända och glada över att de fick chansen att träffa socionomen och få höra om utredningen. Deras svar gjorde mig lite lugnare.

När vi väl var framme berömdes mottagningens fräscha lokaler av föräldrarna, bra början iaf Sen kom Margareta och vi gick in på hennes rum. Hon började med att berätta lite om mottagningen och gick sedan över till utredningsgången. Båda föräldrar blev lugna av att se att utredningen görs så noga och att man tar tid på sig när den görs. Sedan frågade hon hur mamma och pappa hade upplevt mig som barn, som pojke eller flicka? Båda sa väl i princip att de upplevt mig som en pojkflicka. De berättade lite allmänt om allt jag varit med och hur de har upplevt mitt liv och mig som person. Sedan förklarade Margareta att den väg jag gått, med höga krav på mig själv, bra betyg, ätstörningar, ständiga försök att vara alla till lags osv. är en mycket vanlig väg att gå för ts-killar. Sedan frågade hon lite kring hur det ser ut bland släkt och vänner vad gäller stöd för processen.

Det var ett ganska känsloladdat möte, inte minst för mig själv. Många saker har jag själv sagt högt tidigare, men att höra någon säga vad de har sett, hört och förstått berör verkligen. Mamma berättade bland annat om någon gång när jag var nånstans mellan 15 och 16 att jag i en gråtattack sagt till henne “Jag vill så gärna va som dig mamma, men jag kan verkligen inte”. Hon funderade en hel del över vad det betydde och sa att hon nu förstår. Det var nog den kommentaren som berörde mig mest, antagligen eftersom det är en av de jävligaste känslorna jag haft; att vilja vara som henne, att försöka, försöka med alla krafter man har, men det går bara inte. Ja, shit… Det var skönt att höra att det var en kommentar som berörde henne också på något sätt.

Mycket känslor kom upp i mig under mötet, så är lite svårt att skriva om det. Minns inte exakt allt som hände och när jag försöker skriva blir det lätt att jag bara spyr ut allt på samma gång, men ni får hålla tillgodo med detta helt enkelt.

Ska tillbaka på måndag för ett samtal till med Margareta, vilket känns bra. Kan behövas efter ett så pass laddat samtal.

See you!

The Timp