Vänskap när den är som bäst

Vi fixar det här lillebror. Vi är bara några steg efter nu. Världen ska få se.

Pappa är dålig på att skriva

 

Hej!

Det är jag som är Kelso. Min pappa har blivit så dålig på att skriva här i bloggen att jag tyckte att det är dags för mig att skriva ett inlägg. Därför tänkte jag nu berätta lite om min vardag.

Min dag går i stort sett ut på att äta, sova och leka. Men allt detta kan man göra på olika sätt. Till exempel brukar jag, när jag äter, trycka ner huvudet allt vad jag kan i matskålen och fylla munnen med så mycket mat som möjligt. Sen lyfter jag upp huvudet och öppnar munnen för att tugga. Helt plötsligt försvinner nästan all maten ur munnen då.. Det trillar ner på golvet. Så var den maten förbrukade, för man kan ju inte äta mat som legat på golvet! Och ibland, när jag får ägg eller nåt annat gott, då kan jag bli så exalterad så att jag har svårt att förstå var maten faktiskt är. Pappa brukar skratta åt mig då, vilket jag tycker är ganska elakt…

Och leka, det älskar jag! Jag har en massa hobbys Till exempel tycker jag att det är jätteskoj att hjälpa pappa att bädda. Och jag är jätteduktig! Det vet jag för när pappa bäddar ensam suckar han mest och ser irriterad ut, men när jag hjälper honom genom  att hänga mig med tänder och klor i sängkläderna, bli han plötsligt glad och skrattar. Sen brukar han bädda in mig under lakanet på sängen och det är superskoj! Då blir jag alldeles galen och börjar låta konstigt från mun och näsa!
Jag tycker också att det är jätteskoj när jag  
och pappa sorterar tvätt. Pappa kastar en massa saker i olika högar och jag jagar dem. Ibland lite jag lite för ivrig och råkar  blanda högarna, men det gör inte mig något, då måste pappa kasta trasorna fler gånger
En annan sak som jag tycker är superskoj är när husse rengör min låda. Jag har nämligen lagt en massa fina tollar i den som är jätteroliga att välta av från spaden. När jag sen fått ren, ny sand brukar jag hoppa i lådan och skvätta ut en massa. Roligast är detta att göra när golvet dessutom är nydammsugit!
Just nu finns det ännu mer roliga saker att göra på toaletten. Pappa har något jättefel på sin mage, så han springer in dit massa gånger per dag. När vi är ensamma hemma ödslar han ingen tid på att stänga dörren (då han ofta har bråttom in) och då kan jag hoppa efter! När han sitter på den där stora vita skålen kommer det en massa olika spännande ljud därifrån! Jag brukar försöka komma närmre och titta, men tydligen tycker inte pappa att det är så roligt när jag börjar trycka mitt huvud mot sin rumpa, förstår inte varför.. Dessutom har han ganska mycket luft i sina tarmar just, så det blir en del fisar. De är jätteroliga tycker jag, men samtidigt lite luriga. Jag menar, jag hör dem och jag kan känna dem på lukten, men ändå hur mycket jag än letar, så ser jag aldrig dem! Skitkonstigt är det! Men skam den som ger sig, jag ska fortsätta min jakt!

Roligast har vi nog ändå båda två när Jehovas vittnen kommer och knackar på. Då tar husse upp mig i famnen och förklarar tydligt att deras församling har betett sig mycket illa mot honom tidigare och att han inte är intresserad. Jag sitter bara i famnen och tittar med en konstig blick på dem. Sen ger han sig ändå till slut och tar tidningen, säger artigt hejdå och stänger dörren. Sen börjar det roliga! Pappa börjar vifta med tidningen kring mig och säger: – Ja, ta dem då! Kom igen mitt lilla kräk, bit Jehovas, ja bit Jehovas! Och jag biter, allt vad jag kan. Jag har superskoj och gör pappa såå stolt! Sen börjar han riva ut sidor och knycklar ihop till en boll som jag får jaga, medan han fortsätter att heja på mig att jag ska bita Jehovas! Det är framför allt i de här stunderna som jag känner att jag och husse kommer nära varandra
Vi tycker också att det är jätteskoj att titta på sport tillsammans, framför allt fotboll och hockey. Jag sitter alltid på första parkett!

Min personliga favorit är nog ändå när jag blir pigg mitt i natten, kring 3-4 på morgonen. Då brukar jag hoppa upp till pappa och kittla honom med mina morrhår. Om inte det väcker honom så börjar jag leka med hans halsband, som ‘tyvärr’ är så tight att jag ofta ‘råkar’ bita i skinnet på halsen också, oops! DÅ brukar han vakna! Och då är han också på bushumör! Ja, det är han, för då brukar han prata mycket med mig och putta bort mig och så. Putta ner mig på golvet och jag hoppar upp igen, ner på golvet och upp igen. Sen kryper jag under täcket och biter i hans fötter. Och då flyttar han fötterna så att jag får jaga dem. Sen kastar han ner mig på golvet igen, upp, ner, upp, ner. Han är för rolig min far!

När jag har såhär kul som jag nu berättat blir jag lätt lite överexalterad. Eller ja, jag behöver inte alltid ha haft så kul innan, utan mest hela tiden är jag överexalterad. Då spänner jag hela kroppen och reser värsta ragget och börjar gå på sidan som en krabba. Bara därför har husse börjat kalla mig för ‘Krabban’ och ‘Raggarn’. Lite elakt tycker jag faktiskt.

Sen finns det ju då vissa saker som husse tydligen tycker mycket om, som jag inte är överförtjust i. Men visst, lite mysigt kan det väl va ibland. Han brukar ofta vilja att jag ska sova på hans bröst. Gärna precis under hakan. Varför måste han va så nära mig? Så håller han på att blåsa luft i mitt öra och sånt, skitstörigt ju! Men… Som sagt, ibland kan det kanske va rätt mysigt också.
Annars gillar jag att sova på rygg. Helst med kroppen vriden i knutar som husse tycker att man måste sakna ryggrad för att klara av. Men vad vet han? Han är ju lika vig som ett kylskåp!

Nu när jag har berättat lite om min vardag tänkte jag även upplysa er om att far min ska till Lundströmmottagningen imorgon. Han skulle varit där den 16:e september men läkaren blev sjuk. Pappa blev väldigt ledsen då märkte jag. Han grät t.o.m. Och va arg samtidigt. Han tyckte nog att det var jättejobbigt. Men nu när han har fått en ny tid mår han lite bättre iaf. Han pratade med psykologen där (som han ska till imorgon) och frågade lite vad han trodde om när utredningen skulle kunna vara klar. Psykologen sa att han trodde att pappa skulle få ett sista läkarbesök innan årsskiftet, men kunde såklart inte lova något. Det kändes väl som ett ok svar, samtidigt som jag vet att pappa knappt orkar vänta en timme till på att T:et ska sättas in. Men jag finns här och stöttar honom iaf och det verkar han gilla.

Nu ska pappa till Willys och köpa bra yoghurt för sin mage, så jag får väl passa på att göra lite bus, som att hoppa upp på det superförbjudna matbordet!

Hejdå!

// Kelso

“Det här är en av mina söner, Tim”

I lördags gifte sig min mammas sambos dotter. För första gången var jag på en större tillställning som Tim, fullt ut. Jag hade några dagar tidigare inhandlat ny kostym, nya skor och ny skjorta. Skitsnygg var jag Jag och mamma gick dit tillsammans. Det var många där jag inte hade träffat, mamma presenterade mig.

- Det här är en av mina söner, Tim.

Underbart att hon presenterade mig så. Underbart.

Snack med Hasseman

Fick ett riktigt trevligt samtal igår. HasseLasseman ringde. Va evigheter sen jag snackade med honom, så det gjorde riktigt gott. Vi pratade bl a om hur jobbigt det är med utredningen, att det tar så lång tid. Dessutom klagade jag en del på min tenta som jag just nu borde skriva. Han har alltid några kloka ord i bakfickan.

H: Det är bara att bita i det sura äpplet… Och mår man sen inte bra, får man gå och bajsa.
T: Det är jävligt sant…
H: Ja, det lättare ju alltid trycket på nåt sätt.

Haha, så underbar! Tack för peppen adoptivfaren min!

The end of an era

Ja, det är faktiskt det minsta man kan säga. Idag flyttade Emmy aka kombon aka Frugan ut Känns lite konstigt nu när jag sitter här i vår lägenhet. Alla hennes saker är borta och eftersom hon var den enda som ägde gardiner, ekar det nu som fasiken i hela lägenheten. Soffa, bord och tv är utbytt. Jag har tom bytt rum och tagit hennes.

Känslan ör lite märklig måste jag säga… Jag satte mig vid datorn och började kolla på bilder sen vi lärde känna varandra och gick igenom alla fram till idag. Tyckte att det lätt var värt att uppmärksamma vilka grymma kombos vi var.

 

 

Tack för en grym tid Frugan!

Anhörigsamtal

Jepp, jag, mamma och pappa var ju alltså på Lundströmmottagningen för att ha anhörigsamtal i måndags (den 20:e april). Pappa kom ner på söndagkvällen, vi käkade lite korv med bröd och sen gick vi och la oss, var riktigt trötta båda två. På måndagen hade jag skola på förmiddagen, sen snabbt hem och äta lunch, mamma kom också hit och sen bar det av mot Alingsås. Väl i bilen blev det rätt nervöst. Jag frågade mamma och pappa hur de kände inför mötet, om de var nervösa. De sa att de inte alls var nervösa, mer positivt nyfikna på vad som skulle hända och glada över att de fick chansen att träffa socionomen och få höra om utredningen. Deras svar gjorde mig lite lugnare.

När vi väl var framme berömdes mottagningens fräscha lokaler av föräldrarna, bra början iaf Sen kom Margareta och vi gick in på hennes rum. Hon började med att berätta lite om mottagningen och gick sedan över till utredningsgången. Båda föräldrar blev lugna av att se att utredningen görs så noga och att man tar tid på sig när den görs. Sedan frågade hon hur mamma och pappa hade upplevt mig som barn, som pojke eller flicka? Båda sa väl i princip att de upplevt mig som en pojkflicka. De berättade lite allmänt om allt jag varit med och hur de har upplevt mitt liv och mig som person. Sedan förklarade Margareta att den väg jag gått, med höga krav på mig själv, bra betyg, ätstörningar, ständiga försök att vara alla till lags osv. är en mycket vanlig väg att gå för ts-killar. Sedan frågade hon lite kring hur det ser ut bland släkt och vänner vad gäller stöd för processen.

Det var ett ganska känsloladdat möte, inte minst för mig själv. Många saker har jag själv sagt högt tidigare, men att höra någon säga vad de har sett, hört och förstått berör verkligen. Mamma berättade bland annat om någon gång när jag var nånstans mellan 15 och 16 att jag i en gråtattack sagt till henne “Jag vill så gärna va som dig mamma, men jag kan verkligen inte”. Hon funderade en hel del över vad det betydde och sa att hon nu förstår. Det var nog den kommentaren som berörde mig mest, antagligen eftersom det är en av de jävligaste känslorna jag haft; att vilja vara som henne, att försöka, försöka med alla krafter man har, men det går bara inte. Ja, shit… Det var skönt att höra att det var en kommentar som berörde henne också på något sätt.

Mycket känslor kom upp i mig under mötet, så är lite svårt att skriva om det. Minns inte exakt allt som hände och när jag försöker skriva blir det lätt att jag bara spyr ut allt på samma gång, men ni får hålla tillgodo med detta helt enkelt.

Ska tillbaka på måndag för ett samtal till med Margareta, vilket känns bra. Kan behövas efter ett så pass laddat samtal.

See you!

The Timp

Bakslag

Suck.

Har varit ganska fucked up i en vecka nu. Ett enormt känslomässigt bakslag kom i min väg och all kämparanda gick ur mig. Något jag kämpat så hårt för, som jag var så glad för, raserades fullständigt. Fy fan, vilken käftsmäll.

Har inte haft lust eller ork att göra nånting. Allt har bara känts så jäkla meningslöst. Jag börjar iaf nu kunna se att bakslaget, logiskt sett, var ett steg framåt, även om det rent känslomässigt var ett ras.

Jag trodde att vi hade byggt upp halva vår borg tillsammans. Det var fortfarande mycket kvar, men vi hade kommit långt och det var jag så glad för. För första gången på säkert 10 år trivdes jag i borgen, jag ville vara där, med er och det trodde jag att du också ville. Att du också kände dig hyfsat bekväm där. Det var en grym känsla och jag var långt ovanför molnen.
Samma kväll som denna känsla spridit sig i kroppen får jag reda på att vi inte alls hade kommit så långt. Vi hade inte ens blivit färdiga med grunden. Och jag vet, jag vet verkligen att det faktum att du var ärlig och sa som det var, är en sten som lades till vår borg, en stor sten att bygga på. Men just då kunde jag bara se hur allt jag trodde vi byggt upp, rasade.

Det är fortfarande svårt att se steget framåt, gör fortfarande ont när jag tänker på min bild av borgen. Men vi ska bygga vidare på stenen du la och vi ska bygga upp vår borg, hur lång tid det än tar och hur mycket jobb det än är. För vår borg är ett av de största målen i mitt liv.

JAG ÄLSKAR DIG.

En helg med far min

För första gången på över ett år hade jag i helgen pappa på besök. Som ni nog själva förstår var det ett mycket efterlängtat sådant. Samtidigt var jag lite orolig inför att han skulle komma. Vi har ofta varit rätt stela i varandras sällskap och mitt “fjollsyndrom” brukar göra sig påminnt. Dessutom visste jag inte riktigt var han stod i processen, med acceptans, hur jobbigt han tycker det är att jag går på utredning osv.

På lördag förmiddag kom han iaf hit. Jag värmde lite mat till honom och käkade lite frukost själv. Stämningen var väl lite   spänd, men jag kämpade verkligen för att vara mig själv och inte falla in i något spelat fjollmönster och det fungerade faktiskt förvånansvärt bra. Efter mat och lite kaffe åkte vi sedan till Kvibergs marknad för att handla grönsaker till kvällens wok. Det slutade med att vi stannade där i ca 2½ timme. Det var jättekul, vi strosade bara runder, kollade på all skit, hånade vissa saker och hade bara allmänt trevligt. Och stämningen blev än mer avslappnad.
När vi kom hem ringde pappa till käre bror. Han skulle då berätta lite vad vi gjort under dagen. Nu märktes det mycket tydligt att han inte ville använda mitt födelsenamn, men att han samtidigt inte klarade av att säga Tim än. Det var riktigt skoj att sitta bredvid och lyssna, haha!

“Ja, jag är hos.. hos… Besan nu” (Ja, tro det eller ej, men detta har varit pappas smeknamn på mig så länge jag kan minnas)

“… och sen har jag och… jag och… eeh… Besan *harkel* varit på Kvibergs marknad”

“Ja… eeh… fjanten (eller nåt liknande ord, syftande på mig) brukar tydligen åka dit och handla grönsaker”

Ja, jävlar. Jag kunde knappt hålla mig för skratt när jag märkte hur han småplågades av förvirringen kring namn och undvikandet av pronomen. Lite skadeglädje är aldrig fel

Självklart blir jag glad för att han undviker att använda mitt juridiska namn, men jag vetefan om “Besan” är bättre alltså… NE:s förklaring lyder:

“besa, vraklax, kelt, benämning på mager utlekt lax. Under lekperioden förlorar laxen 30-40 % av sin kroppsvikt. Upp till 2/3 av besorna återvänder till havet, men endast några få procent leker en andra gång, vilket antagligen beror på hårt fiske.”

Med andra ord; en sleden kärringlax som ingen vill ligga med. Undrar om inte mitt juridiska namn är rätt fint ändå…? Haha!

“Hej, jag heter Tim, men du kan kalla mig vraklax”

Nej, seriöst, en bra insats av pappa tycker jag faktiskt. Han försöker vänja sig. Men jag måste verkligen göra nånting åt mitt smeknamn alltså.. Hur kom han ens på det från början..?

Anyway, Kristian hade planer för kvällen och kunde inte komma och äta middag med oss. Så det blev bara jag och pappa, vilket också blev riktigt bra. Vi satt först och slöade i soffan och kollade “Gränspoliserna i England” innan pappa började med maten. Jag satt bredvid och drack slabbeöl från Willys. Vi åt sedan framför tv:n och flyttade inte därifrån förrän det var dags för sängen.

På söndag vaknade jag vid elvatiden. Pappa hade varit uppe sen ett par timmar. Jag tog mig lite kaffe och frukost, sen gav vi oss ut på en promenad runt Härlanda tjärn. Tjärnen var frusen och man såg fullt med barn och familjer som gled runt på isen. Självklart ville även jag glida! Pappa tyckte det var en dålig idé, men inte lyssnade jag på det. Jag kom ca 40 cm ut på isen innan jag helt plötsligt låg rygg. Fan att de där föräldrarna alltid ska ha rätt!

Efter lite lunch, småprat om New York och albumstittande åkte pappa sedan hem framåt eftermiddagen. Kändes lite tomt när han åkte, speciellt eftersom jag vet att det kommer dröja innan han kommer tillbaka. Men jag var iaf helnöjd med helgen. Jag hade lyckats att vara mig själv i stor utsträckning och vi hade haft en mysig, avslappnad helg. Efter en lite deppig period var det precis vad jag behövde.

Känner dessvärre att jag inte riktigt kommit ur svackan än. Det känns absolut bättre, men inte bra. Hatet mot kroppen är just nu riktigt mäktigt och ger sig starkt tillkänna varje vaken sekund. Känns nästan som att väntan på att något ska hända fysisk äf för lång. Att jag bara inte kommer orka vänta så länge. Jag är så trött på att leva i en kropp som inte stämmer överens med vem jag är. Jag är så trött på att behöva bygga och dölja varje dag, bara för att uppnå ett halvbra resultat.

Fuck, känner att jag inte borde skriva mer om det här nu. Kommer nog bara kännas ännu mer då. Nej, jag får nog köra en verklighetsflykt igen. Ett par avsnitt av Oz kanske kan hjälpa för stunden? Fast att jag har alldeles för mycket att läsa inför seminariumet på onsdag. Men det får fan vänta. Vet ändå att jag inte kommer kunna koncentrera mig på det nu.
Okej, nu svamlar jag verkligen bara…

Life’s a bitch and then you die

Vraklaxen

On my way

Efter mitt något dystra inlägg från igår kommer här en lite mer upplyftande ton Var hos terapeuten idag och pratade om vilket fantastiskt stöd min familj är, är så tacksam. Vi bestämde även att vi i fortsättningen bara ska ses varannan vecka, vilket känns som en stor vinst. Inte för att jag inte gillar att snacka med henne, det gör jag verkligen. Men det är härligt att känna att jag mår så pass bra nu, att läget är så pass stabilt, att vi båda anser att det räcker med två besök i månaden. Visst är det fortfarande skitjobbigt ibland. Och det händer ganska ofta att jag är ledsen eller arg över att min kropp ser ut som den gör, men de där värsta dipparna när det bara inte finns något ljus alls, har verkligen blivit färre. Vilken befrielse!

Efter samtalet tog jag en promenad hem istället för att skumpa vagn och buss. Behövde verkligen det efter min innevecka. När jag strosade fram flög tankarna iväg. Visst, jag är fortfarande arg, ledsen och riktigt jävla förbannad över att vara född i en tjejs kropp. Jag är fortfarande fruktansvärt trött på att behöva oroa mig över om folk ser mig för den jag är. Men samtidigt är jag jävligt stolt. Jag har tagit ett enormt stort steg på vägen mot ett bättre liv. Jag har tagit ett beslut som jag tror många fler vill, men inte vågar. Och jag är på väg att bli den jag alltid varit, även utåt sett.
Det var verkligen härligt att få känna den känslan.

Dessutom lyckades jag igår att trixa ihop min antennsladd så att jag kan kolla tv i sängen igen. Har aldrig förr känt mig så tekniskt duktig! DAGENS MANLIGA! Haha..

Julen –08, Ängelholm

Så var det dags för en liten sammanfattning av Tims första jul. Ska försöka att inte göra det alltför långt, men som ni nog vet vid det här laget är det inte min specialitet att hålla inlägg korta…

19 dec
Sitter nu på tåget på väg hem till Ängelholm. Det är en konstig känsla, när man åker den välkända vägen, ser de välkända byggnaderna svischa förbi, medan mörkret faller. Adventsljusstakarna lyser i de flesta fönster och en mysig känsla smyger sig på. Känner hur jag börjar slappna av, börjar släppa skolans verklighet. Skönt.

Samtidigt som jag känner att jag börjar slappna av, börjar en nygammal nervositet göra sig påmind. Hur kommer Ängelholm vara den här gången? Det är så olika, ibland känns allt bara mysigt och härligt, men för det mesta känns det stelt och konstigt. Känns dock som att jag för första gången, nästan bara njuter av att få komma ner. För första gången är det Tim som åker till Ängelholm, Tim som ska träffa sina kompisar, Tim som ska fira jul. Och det känns bra. En stor befrielse. Det som dock maler är; kommer jag kunna vara mig själv? Jag har jobbat så länge på att gömma mig bakom en fasad, att spela ett spel. Och jag vet att jag, när jag kommer tillbaka till Ängelholm, ofta faller tillbaka i gamla mönster. Det är så frustrerande, men det händer nästan omedvetet, som någon slags reflex.

Jag hoppas att jag denna gång iaf mer än tidigare ska klara av att behålla ”mig själv” trots att jag kommer tillbaka till Ängelholm. Det är en konstig känsla. Att jobba för att vänja sig vid att vara sig själv. Något som borde vara så självklart…

Ja, såhär var alltså mina tankar innan jag anlände i Ängelholm. Hur gick det nu då?

Jag får nog säga att det iaf gick bättre än vad det brukar. Visst föll jag tillbaka i gamla mönster, blev lite fjollig när jag träffade mamma och gick upp i falsett med jämna mellanrum. Men mesta tiden lyckades jag ändå vara mig själv, vilket var oerhört skönt.
Jag fick dock inte vara Tim speciellt mycket under första halvan hemma. Det var mycket “hon” och tjejnamn. Men mamma försökte iaf alltid rätta sig, vilket kändes bra. På lillejul kom lite släktingar, vilket iofs var trevligt. Men GUD! Jag var så mycket tjej man kan tänka sig. “Hon”, Therese, dotter, lillasyster. ÄR NI BLINDA ELLER??? Värst var det när vi hade ätit. Jag och Pia hjälpte mamma att duka undan, varpå denna underbara kommentar fälls:

- Jaha ja, kvinnorna dukar undan medan herrarna sitter kvar.

Eller så kan ni bara sticka en kniv i hjärtat på mig, ungefär lika effektivt. Men visst, jag förstår verkligen att det inte handlar om illvilja, att ingen säger så för att såra, utan för att detta helt enkelt är nytt för dem och att det går av ren vana. Jag vet det, men klart man ändå tar åt sig.
Kände lite senare på kvällen att jag inte orkade sitta kvar därnere, så jag gick upp under täckmanteln att jag blev sugen på att lägga pussel (sen blev jag verkligen det och satt i rätt många timmar med det ). Just då ville jag bara ifrån Ängelholm, komma tillbaka hem där folk tar mig för den jag är. Det kändes som att ta tio steg bakåt på ett enda dygn. Efter att ha kämpat i flera år för att ta dem framåt. Men då, mitt i alla sorgsna tankar kommer min ängel genom dörren. Mamma sätter sig på sängkanten och frågar hur det är med mig. Sen säger hon:

- Minns du att du, för några månader sedan, frågade mig om jag ville ge dig mellannamn?

- Ja…

- Jag har tänkt lite på det. Får jag fortfarande göra det?

- Ja, det är väl klart. Skulle bara bli glad.

- Jag tänkte Karl, Erik. Och du får gärna ha Karl som tilltalsnamn.

Vidare berättade hon att det var ett namn som hon hade velat ha om jag hade blivit en pojke. Så, på bara några sekunder, kände jag mig hel igen. Tim Karl Erik Lindell, det är jag. Den kvällen somnade jag med en härlig känsla i magen.

Så kom julafton. Tillbaka till att vara “hon” och Therese igen. Suck. Men, tänka sig, tomten hade varit i huset under natten och lagt paket i strumpan! Och paketet var till Tim! Fortfarande var det dock Therese som gällde för alla utom mamma.
På eftermiddagen kom brorsan hem, äntligen! Han sa “Therese! Eller nej, Tim. Fan va det ska va svårt!” och småskrattade. Jag svarade att han ändå var bäst av alla hittills.. Snackade en hel del med honom om att jag tyckte att det var jobbigt att jag helt plötsligt var “tjej” igen. Han var så jäkla stöttande och sa Tim hela tiden (även om det ibland kom ett Therese först ), trots alla andras “Theresande” runt bordet.

När julklappsutdelningen satte igång blev jag åter räddad av min fina mamma. ALLA julklappar var till TIM! Helt underbart! En spännande sak var dock att många turades om att dela ut julklappar, vilket betyder att nästan alla läste att julklapparna var till Tim. Och alla hörde det iaf. Trots det, direkt efter julklappsutdelningen var jag Therese och “hon” igen. Hmm, hur tänkte ni nu…?
Gamle B satt och pratade med Kristian:

B: – Jag hörde att mamma har varit uppe och flugit med dig. Har du inte tagit med dig lillasyster nån gång?

K: – Nej, HAN har inte vågat det.

Jäkla bra bror man har…

 

Efter allt julfirande var det, den 25:e, dags för fest. Äntligen fick man vara Tim på heltid igen. Hade även varit ute ett par dagar tidigare och träffade då en hel del gamla kompisar. Tim blev bemött med mycket respekt och uppmuntran. Skönt.
Kvällen den 25:e blev dock en äkta Ängelholmsdramakväll med mycket onödigt tjafs (både från min och andras sida) och slutade i bråk. Shit happens.

Resten av vistelsen i småstaden var nice. Styvsystern S (som jag ALDRIG sagt styvsyster till förrän nu i detta inlägg ) med famlij kom på besök. Alla kallade mig Tim, tom A, 7 år och S, 4 år. Jäkligt bra gjort av föräldrarna att ta tag i saken och förklara för dem.
Träffade även delar av det gamla fotbollsgänget, vilket var grymt kul! Blev en hel del allvar men en ännu större dos transskämt och låtsasraggande på Helen, vilket fick Anna att skrika “Ööh, öh! Sluta, du får inte ragga på henne än!” Haha, en riktigt nice fika.
Fick även under besöket i den lilla staden träffa Hasseman aka min gamla tränare, adoptivfar och älskling.

Underbart var att få träffa Mazze igen. Hängde med honom så ofta jag kunde och det var så kul att kunna göra saker med honom igen. Fan, vad jag saknar dig häruppe Mazze.

Så, nu har ni fått höra ungefär en tiondel av min jul i Ängelholm, men bara detta blev tillräckligt långt känner jag.. Dags att avsluta!

Over and out!

// Timpa