Ändrade familjeförhållanden

Jaha, då sitter man här igen. Det var evigheter sen jag satt här sist, men nu när jag har tenta blir det två gånger på samma dag. Bra Tim.

Mycket händer i livet just nu. Efter tentan går jag ut på mitt första sommarjobb i Göteborg och tro det eller ej mitt första sommarjobb inom det sociala. Har fått anställning vid en vikariepool för personliga assistenter. Jag har hittills jobbat två gånger och det har varit hur bra som helst, jag är positivt överraskad.

Sen den 5 juni flyttar Emmy ut. Hon ska sommarjobba i sina hemtrakter och sen även ha sin praktik där, så hon var inte så sugen på att betala hyra i 7 månader utan att bo i lägenheten, mycket konstigt. Det känns skittråkigt att vi inte ska bo ihop längre, men samtidigt kan jag meddela den grymma nyheten att Mazze, min bästa vän, flyttar in hos mig istället. Äntligen får jag upp hans rumpa till Göteborg! Det ska bli sjukt nice att ha honom här!
Våra planer för sommaren är lite vaga än så länge, jag vet ju inte alls hur jag kommer att jobba. Men några saker har vi bestämt iaf. Vi ska våldgästa de kära trollhätteborna Malin & Ronnie, grilla och sen antagligen åka till Litauen! Jajemen, Litauen it is! Verkar riktigt häftigt. Vi ska då ta båten till ett ställe som heter Klaipeda och köra semestern a la backpackerstil. Tror det kommer bli hur bra som helst!

Men inte nog med det. Under de här ca 18 månaderna som jag bott ihop med Emmy har tjatat konstant om att jag vill skaffa katt. Emmy tycker bara de är äckliga, nånting som inte stämmer med henne. Men nu! Nu äntligen ska jag skaffa kise! Imorgon eftermiddag åker jag och kollar på min blivande kisekille!
Sitter nu och funderar på vad han ska heta. Har några förslag, tänkte att ni skulle få chansen att säga ert. Katten kommer med största sannolikhet att vara svart, om det kan hjälpa er i valet.

Förslagen är:

Rafiki (Raffe) – Den visa mandrillen i Lejonkungen. Me LOOOVE Lejonkungen och Rafiki är grym.

Zazu – Mufasas förvirrade rådgivare, även han från Lejonkungen.

Kelso – Dr. Kelso i Scrubs, bara för att han är så jävla grym, helt enkelt.

Zorro – Mitt smeknamn som jag fått av Smilla. Älskar det smeknamnet

 

 

Nu ska jag nog fortsätta plugga lite innan det blir avslappning med tv.

Ha det fint, folks!

The Timp

Bara…

… för att jag heter Tim på riktigt nu

Oh yes, ansökan har gått igenom

Panik, namnändring och pojk-pojke

Shit… Snacka om otäck överraskning. Jag och frugan(kombon/Emmy) har köpt en resa till New York, med avresa på tisdag. Ikväll, ca 36 timmar innan vi åker, får vi reda på att man måste ha “Travel Authorization” för att komma in i USA. Detta ska helst ansökas om senast 72 timmar innan avresa, då handläggningstiden kan variera från 15 min till 72 timmar. ‘Hoppsan, det var ju inte så bra’ tänkte vi. Nej, det var det ju inte. Men vi letade upp var man skulle ansöka. Bara det att den sista sidan vi behövde komma in på inte fungerade. “Internal Server Error” mötte oss gång på gång.

“Men hallå, lyssna på denna då! Jag skulle egentligen åkt till New York idag, men jag fick inte komma in i landet. Så jag betalade 5000 spänn för ingenting. Kul, va? Hahaha!”

Bite me.

Paniken steg och det ringdes till alla möjliga länder; British Airwayskontor, ambassader och konsulat. Inget svar eller ingen hjälp.

Fuck me.

Och nej, man kan inte på något sätt komma in i landet utan det.

Shoot me.

Sen vände äntligen turen. Vid ett av slumpförsöken att komma in på sidan, lyckades vi! Och ansökan beviljades direkt! Thank you, Lord!

~ I wanna dance with somebody, dance with somebody.. ~

Dessutom har jag nu fyllt i ansökan om namnändring Den postas på tisdag innan jag åker Hoppas verkligen den går igenom, hade varit så himla skönt att kunna använda “Tim” alltid, i alla sammanhang.

Och nu när vi ändå är inne på det positiva spåret för en gångs skull kan vi ju lika gärna fortsätta. Vi hade frugans systerdotter, Hilma, på besök torsdag och fredag. Hon är bara så söt Och såååå brudig. Ändå är hon bara 3 år Hon visade stolt upp sina målade naglar på både fingrar och tår och ville låna Emmys “smink” (lipsyl).

Emmy: Är du en riktig tjej-tjej?

Hilma: Jaa.

Tim: Är jag en riktig tjej-tjej?

Hilma: Neeej!

Tim: Är jag en riktig pojk-pojke?

Hilma: Ja. En riktig pojk-pojke.

-Njuter-

Julen –08, Ängelholm

Så var det dags för en liten sammanfattning av Tims första jul. Ska försöka att inte göra det alltför långt, men som ni nog vet vid det här laget är det inte min specialitet att hålla inlägg korta…

19 dec
Sitter nu på tåget på väg hem till Ängelholm. Det är en konstig känsla, när man åker den välkända vägen, ser de välkända byggnaderna svischa förbi, medan mörkret faller. Adventsljusstakarna lyser i de flesta fönster och en mysig känsla smyger sig på. Känner hur jag börjar slappna av, börjar släppa skolans verklighet. Skönt.

Samtidigt som jag känner att jag börjar slappna av, börjar en nygammal nervositet göra sig påmind. Hur kommer Ängelholm vara den här gången? Det är så olika, ibland känns allt bara mysigt och härligt, men för det mesta känns det stelt och konstigt. Känns dock som att jag för första gången, nästan bara njuter av att få komma ner. För första gången är det Tim som åker till Ängelholm, Tim som ska träffa sina kompisar, Tim som ska fira jul. Och det känns bra. En stor befrielse. Det som dock maler är; kommer jag kunna vara mig själv? Jag har jobbat så länge på att gömma mig bakom en fasad, att spela ett spel. Och jag vet att jag, när jag kommer tillbaka till Ängelholm, ofta faller tillbaka i gamla mönster. Det är så frustrerande, men det händer nästan omedvetet, som någon slags reflex.

Jag hoppas att jag denna gång iaf mer än tidigare ska klara av att behålla ”mig själv” trots att jag kommer tillbaka till Ängelholm. Det är en konstig känsla. Att jobba för att vänja sig vid att vara sig själv. Något som borde vara så självklart…

Ja, såhär var alltså mina tankar innan jag anlände i Ängelholm. Hur gick det nu då?

Jag får nog säga att det iaf gick bättre än vad det brukar. Visst föll jag tillbaka i gamla mönster, blev lite fjollig när jag träffade mamma och gick upp i falsett med jämna mellanrum. Men mesta tiden lyckades jag ändå vara mig själv, vilket var oerhört skönt.
Jag fick dock inte vara Tim speciellt mycket under första halvan hemma. Det var mycket “hon” och tjejnamn. Men mamma försökte iaf alltid rätta sig, vilket kändes bra. På lillejul kom lite släktingar, vilket iofs var trevligt. Men GUD! Jag var så mycket tjej man kan tänka sig. “Hon”, Therese, dotter, lillasyster. ÄR NI BLINDA ELLER??? Värst var det när vi hade ätit. Jag och Pia hjälpte mamma att duka undan, varpå denna underbara kommentar fälls:

- Jaha ja, kvinnorna dukar undan medan herrarna sitter kvar.

Eller så kan ni bara sticka en kniv i hjärtat på mig, ungefär lika effektivt. Men visst, jag förstår verkligen att det inte handlar om illvilja, att ingen säger så för att såra, utan för att detta helt enkelt är nytt för dem och att det går av ren vana. Jag vet det, men klart man ändå tar åt sig.
Kände lite senare på kvällen att jag inte orkade sitta kvar därnere, så jag gick upp under täckmanteln att jag blev sugen på att lägga pussel (sen blev jag verkligen det och satt i rätt många timmar med det ). Just då ville jag bara ifrån Ängelholm, komma tillbaka hem där folk tar mig för den jag är. Det kändes som att ta tio steg bakåt på ett enda dygn. Efter att ha kämpat i flera år för att ta dem framåt. Men då, mitt i alla sorgsna tankar kommer min ängel genom dörren. Mamma sätter sig på sängkanten och frågar hur det är med mig. Sen säger hon:

- Minns du att du, för några månader sedan, frågade mig om jag ville ge dig mellannamn?

- Ja…

- Jag har tänkt lite på det. Får jag fortfarande göra det?

- Ja, det är väl klart. Skulle bara bli glad.

- Jag tänkte Karl, Erik. Och du får gärna ha Karl som tilltalsnamn.

Vidare berättade hon att det var ett namn som hon hade velat ha om jag hade blivit en pojke. Så, på bara några sekunder, kände jag mig hel igen. Tim Karl Erik Lindell, det är jag. Den kvällen somnade jag med en härlig känsla i magen.

Så kom julafton. Tillbaka till att vara “hon” och Therese igen. Suck. Men, tänka sig, tomten hade varit i huset under natten och lagt paket i strumpan! Och paketet var till Tim! Fortfarande var det dock Therese som gällde för alla utom mamma.
På eftermiddagen kom brorsan hem, äntligen! Han sa “Therese! Eller nej, Tim. Fan va det ska va svårt!” och småskrattade. Jag svarade att han ändå var bäst av alla hittills.. Snackade en hel del med honom om att jag tyckte att det var jobbigt att jag helt plötsligt var “tjej” igen. Han var så jäkla stöttande och sa Tim hela tiden (även om det ibland kom ett Therese först ), trots alla andras “Theresande” runt bordet.

När julklappsutdelningen satte igång blev jag åter räddad av min fina mamma. ALLA julklappar var till TIM! Helt underbart! En spännande sak var dock att många turades om att dela ut julklappar, vilket betyder att nästan alla läste att julklapparna var till Tim. Och alla hörde det iaf. Trots det, direkt efter julklappsutdelningen var jag Therese och “hon” igen. Hmm, hur tänkte ni nu…?
Gamle B satt och pratade med Kristian:

B: – Jag hörde att mamma har varit uppe och flugit med dig. Har du inte tagit med dig lillasyster nån gång?

K: – Nej, HAN har inte vågat det.

Jäkla bra bror man har…

 

Efter allt julfirande var det, den 25:e, dags för fest. Äntligen fick man vara Tim på heltid igen. Hade även varit ute ett par dagar tidigare och träffade då en hel del gamla kompisar. Tim blev bemött med mycket respekt och uppmuntran. Skönt.
Kvällen den 25:e blev dock en äkta Ängelholmsdramakväll med mycket onödigt tjafs (både från min och andras sida) och slutade i bråk. Shit happens.

Resten av vistelsen i småstaden var nice. Styvsystern S (som jag ALDRIG sagt styvsyster till förrän nu i detta inlägg ) med famlij kom på besök. Alla kallade mig Tim, tom A, 7 år och S, 4 år. Jäkligt bra gjort av föräldrarna att ta tag i saken och förklara för dem.
Träffade även delar av det gamla fotbollsgänget, vilket var grymt kul! Blev en hel del allvar men en ännu större dos transskämt och låtsasraggande på Helen, vilket fick Anna att skrika “Ööh, öh! Sluta, du får inte ragga på henne än!” Haha, en riktigt nice fika.
Fick även under besöket i den lilla staden träffa Hasseman aka min gamla tränare, adoptivfar och älskling.

Underbart var att få träffa Mazze igen. Hängde med honom så ofta jag kunde och det var så kul att kunna göra saker med honom igen. Fan, vad jag saknar dig häruppe Mazze.

Så, nu har ni fått höra ungefär en tiondel av min jul i Ängelholm, men bara detta blev tillräckligt långt känner jag.. Dags att avsluta!

Over and out!

// Timpa

Härlig lördagsmorgon

Efter en något udda fredagskväll, fylld av inflyttningsfest hos Mirre och att leka vardagshjälte genom att hjälpa en överförfriskad människa hem, somnade jag gott under mitt härliga duntäcke. Jag vaknade sedan imorse av att det knackade på dörren. In kommer lilla H, Emmys systerdotter, och säger godmorgon. Finns lätt sämre sätt att vakna på. Hon kom leendes fram till sängen och sa hej. Jag lyfte upp henne i sängen och plötsligt var jag inte lika populär längre. Fick lyfta ner henne gråtandes, så hon kunde gömma sig bakom moster.

Jag gick upp, klädde på mig och stack ut till köket och hälsade på resten av familjen. När vi satt och åt frukost tillsammans  började H sedan prata om mig som Tim. Eftersom hon lärde känna mig som mitt juridiska flicknamn, har det varit svårt att få henne att förstå att jag nu heter Tim. Men hela morgonen pratade hon seda om Tim; “Var är Tim?”, “H spela på Tims dator” och “Där bor Tim”. Wohoo! Hon har alltid fått mig att smälta, bara genom att visa sig, så att HON nu kallar mig för Tim kändes riktigt bra. Satt och fånlog resten av frukosten!
Även övriga familjen var riktigt duktiga på att använda rätt namn, förutom frugan Emmy då såklart, hon är verkligen kass på det! Nej, ska inte vara så taskig, hon har faktiskt blivit grymt mycket bättre. Nästan så jag är lite stolt över henne…

Sitter nu i soffan och slökollar lite tv. En äkta helgförmiddag Ska snacka med Malin sen och höra när jag ska ta mig till Trollhättan. Det nalkas nämligen årligt pepparkaksbak hemma hos henne och Ronnie i eftermiddag/kväll! Förra året blev riktgt lyckat. Vi plockade fram alla våra mest barnsliga sidor och skapade utifrån det, hehe… I år blir det även glöggprovning som ska bli mycket spännande.

Detta är resultatet av förra årets marsipangrisskapande.

 

Anyway, dags att göra lite nytta. Eller titta vidar på tv.

Ha det gott folket!

Timpa

Saker jag gjort

Blev ganska deppig när jag skrev Saker jag missat, så kände att jag behövde en liten självförtroendeboost. Därför kommer nu…

 

… Saker jag gjort trots att jag föddes i en tjejkropp:

• spelat landhockey med killarna på skolgården 
• spanat in tjejer 
• börjat på hockey vid 20 års ålder
• Passerat som kille vid ett flertal tillfällen

  

• Haft en snopp (ja, iaf en som sitter fast i en harness runt midjan :S)

• Klätt mig i killkläder från 18 års ålder
• Varit på väg att bli nekad att handla på systemet pga mitt tjejleg
• Brottats med Affe
• Presenterat mig som Tim
• Rakat av mig håret

• Blivit kallad “han”
• Stått upp och kissat
• Gått på herrtoan
• Fått bröder, som ser mig som lillebror
• Blivit mig själv, till slut

 

Kommentar: Återigen, detta speglar inte min åsikt om könsroller, utan handlar om förväntningar jag upplevt, kopplade till mitt biologiska kön.

I väntans och ängslans tider

Igår tog jag tjuren vid hornen. Min mammas kusin (mamma har inga syskon, så hon är som en moster för mig) och jag har hållt kontakten via mail sen jag flyttade upp till Göteborg. För ett par månader sen ändrade jag namn på min mail och har inte vågat maila henne sen dess. Kom ut som lesbisk för henne på mailen också, vilket hon tog mycket bra, så tror och hoppas att hon kommer ta även detta bra. Igår kände jag att det var lika bra att få det gjort…

/…/

Skriver det här mailet dels för att det var längesen vi hördes, såklart, men också för att ännu en gång berätta en mycket personlig sak. Kanske har du redan hört? Några i släkten vet iaf.
Jag har aldrig känt mig som en tjej. Jag minns att jag redan på dagis inte förstod varför jag inte såg ut som de andra killarna. Stod med dem och skrek: "killarna är bäst, tjejerna är bara ruttet fläsk". Blev tillsagd av en fröken att jag inte fick stå med killarna, jag var ju tjej. Jag blev så sårad. OCh så har det fortsatt. Alla har, såklart, sett mig som en tjej, men jag har aldrig nånsin känt mig som en. I tonåren ville jag, precis som de flesta, vara som alla andra och försökte axla kvinnorollen. Jag började klä mig mer feminint, sminka mig och ändrade mitt sätt till mer kvinnligt. Och Gud, vilken ångest det gav mig. Jag vantrivdes nåt fruktansvärt varenda dag. När jag kom ut som lesbisk var det iaf ett steg i rätt riktning. Jag vågade vara mig själv lite mer. Jag började klä mig mer i kläder som var min stil, osv. Men jag fortsatte att må dåligt.
I våras började jag hos en terapeut häruppe i Göteborg. Efter ett tag ställde hon frågan som jag så länge både fruktat och längtat efter; ser du dig själv som tjej eller kille? Hjärtat bankade och tårarna var inte långt borta. Hon hade sett mig för den jag var. Sett killen inom mig. Hon sa att hon första gången jag gick in genom hennes dörr hade tänkt: "Vad är det för en liten pojke som kommer här?" Erkännde för henne att jag aldrig sett mig själv som tjej, men sa också att jag vägrade göra nåt åt det, det var för stort, för jobbigt. Vad ska mamma säga? Bror? Pappa? Släkt och vänner?
Efter några månader förstod jag dock att det inte gick att förneka längre. I somras bestämde jag mig för att skicka in en remiss till utredingsenheten för könsidentitetsstörningar och i slutet av november var jag på mitt första möte, på bedömningssamtal. De sa att det inte fanns nån tvekan om att utredning borde påbörjas. Så, nu väntar mig minst ett år av utredande samtal och tester, för att jag sedan förhoppningsvis ska få börja med hormonbehandling. Sen dröjer det ytterligare år innan jag får börja med operationer.
Viktigast är ändå att jag har mått så himla mycket bättre sen jag bestämde mig. Det går inte att jämföra!
Känns konstigt att öppna upp mig så fullständigt, framför allt på mail. Men jag vill göra mitt bästa för att förklara hur jag känner. Kanske är det lättare att förstå då? Jag kommer aldrig kunna förmedla hur det känns att vara född i fel kön, men som sagt, om jag gör mitt bästa kanske det kan leda till viss förståelse?
(…)
Jag hoppas återigen att ni fortfarande ser mig som den jag är. Jag är samma person, bara namn och förpackning som ändras. /…/

Skickade det vid tretiden igår och har sen dess kollat mailen ungefär en gång var femtonde minut. Gah, svara, snälla!

Testosteronbrist

Gosh, vad jag är trött idag. Hjälpte Johanna att flytta igår + pluggade resten av dagen och kvällen. Kom inte upp till föreläsningen imorse, tog mig en välbehövlig sovmorgon istället. Var i stan vid tolvtiden, skulle träffa fotograf-Gustav för att ta en fika och snacka igenom fotoprojektet. Men antingen hade jag missförstått tid/dag eller så kom nånting upp, för jag satt mest och drack kaffe med mig själv tills klockan blev 12.50, sen gick jag ner till nordstan och köpte en trimmer  istället. Men det var rätt nice att bara sitta i lugn och ro och dricka en god kopp kaffe faktiskt. Kom att tänka på att jag inte blev det minsta irriterad, att jag väldigt sällan blir det i sådana situationer. Är det normalt? Borde man inte bli lite halvlack när sånt händer? Får väl skylla på testosteronbrist eller nåt :p Vänta bara tills jag är proppad med hormoner, moahaha!

Efter trimmern var köpt stack jag till terapeuten. Var ett ganska kort, men bra samtal. Snackade en del om nervositeten inför Ängelholmsresan över jul. Är egentligen inte så illa, men det ligger ändå där och skaver lite. Hur kommer mamma vara? Kommer den där blicken komma, hur mycket? Kommer jag möta på en massa fördomar? Men som jag sagt innan, känns grymt bra att ha fått så mycket positiv respons från folket i söder, det gör det såå mycket enklare att åka hem! Ska bli riktigt nice att träffa alla igen, var längesen nu…

För övrigt mår jag rätt okej, är lite halvkrasslig dock. Ont i halsen, trött, ont i huvudet och allmänt seg liksom. Är många som är kassa nu. Nästan fler i bekantskapskretsen som är krassliga än friska :S Är väl lite typiskt den här tiden iofs.

Har nog inte så mycket mer att säga just nu. Ska lägga mig och vila en stund, sen förhoppningsvis använda min nyinköpta trimmer!

See you!

Timpa

Mitt liv – som det borde varit

Den 12 september 1986 föddes en mycket liten pojke. Han vägde bara lite drygt 1,5 kg och borde ha stannat i mammas trygga mage ytterligare två månader. Men sugen på livet som han var, bestämde han sig för att komma ut tidigare, med drama. Han fick snart namnet Tim Kristian.

Pojken växte till sig och var allmänt glad för livet, nyfiken och lagom busig. Bredvid sig hade han alltid sin bror Kristian. Ibland gav han honom tjuvnyp och ofta retade han honom till förbannelse. Men han fanns alltid där, bredvid sin brors sida.

De två bröderna Tim och Kristian gjorde mycket ihop; lekte med lego, bilar och sportade. Dock hade de ofta slagsmål, stackars mamma!
När Tim var 5 år började Kristian på hockey. Tim ville också börja. Det fick han. Han var ingen stjärna direkt, men han var en i laget åtminstone. Något år senare började han även med fotboll. Han älskade livet.

När den lille pojken började skolan var han alltid uta och spelade landhockey med de andra pojkarna i klassen. Kom in till klassrummet alldeles svettig och slutkörd. Men vad gjorde det? Han hade ju haft så roligt!

När pojken blev äldre och började på högstadiet kom han i målbrottet. Broren som var förbi det stadiet var helt enorm på att reta honom.

- Haha, du är ju bara en pojke, själv är jag man!

Eller..

-Va sa du? Har du nåt i halsen? Nej, just det, du är ju bara en liten skitunge i målbrottet.

Gah, Tim skulle kunna strypa honom! Han försökte ofta brotta ner sin bror, men kom varje gång till insikt om att hans äldre bror fortfarande var starkast.

I skolan gick det bra. Några små busstreck gjorde han, men inget värre. Betygen var helt okej. Men framför allt; tjejerna började bli väldigt söta! Funderingar kring de där konstiga varelserna som satte grillor i huvudet på en blev allt fler. Tim gick till bror för att få lite hjälp. Och snäll och stöttande som Kristian alltid var, delgav han sin bror all sin kunskap, ävenom det då och då kom ganska många syrliga kommentarer…

På gymnasiet gick han Barn- och fritid och trivdes bra med det. Han var ju så intresserad av människor, deras psyke och deras samspel. På studenten var det stor fest.
Efter gymnasiet försvann Tim in i lumpen och mätte muskler med de andra pojkarna. Han var definitivt inte den starkaste, men han fanns nånstans bland medelmåttorna, helt okej. När han muckade jobbade han ett tag och gav sig sedan ut för att resa i några månader.

När Tim nu har blivit äldre har han och hans bror riktigt bra kontakt. De kan fortfarande reta varandra till förbannelse, skillnaden är bara att nu har Tim kommit igen med styrka och kickar Kristian hur lätt som helst eller inte kanske..? :p
De träffas regelbundet, går ut och tar en öl då och då och snackar skit om vad som händer i livet.
Livet går upp och ner, som för alla andra och självklart brottas även han med svårigheter. Men han är iaf trygg i sig själv, i den han är och har en naturlig kontakt till sina nära och kära.

Hur är det med minnet, Tim?

Skrev det här inlägget igår, men glömde publicera det. Typiskt mig…

 

Ganska tråkig och meningslös dag idag, men jag skriver ändå för den som är intresserad. För det första sov jag riktigt kasst inatt, vaknade och hade ont i halsen hur många gånger som helst. Undrar iofs om jag vaknade på riktigt, då jag säkert tre gånger fann mig själv stå framför spegeln för att kolla så att jag inte fått nån allergisk reaktion. Fick nämligen för mig att hela min hals och mitt ansikte hade svullnat upp. Och jag har aldrig varit allergisk mot något.. Jo, när jag var bebis fick jag prickar på rumpan om jag åt citrusfrukter, men det räknas inte.

I alla fall, vaknade sådär lagom utsövd och drog iväg till dagens “lektion”. Hade med mig fem stora flyttlådor på vagnen som J behövde, man gör ju vad man kan för att hjälpa till “Lektionen” bestod idag av att sitta på Condeco och dricka kaffe. Vi skulle göra en observation och sen skriva en rent objekt beskrivning. Vi hade inte fått några som helst instruktioner. Känns lönt, vi satt ju bara där och snackade skit och drack kaffe. Det gör iofs inte mig nånting när skoldagar ser ut så :p

Väl hemma igen var det dags för B-uppsats arbete med Emmy. Började känna mig rätt kass igen och dog sen totalt. In till sängen och sova lite. Upp några timmar för att sitta vid MSN och skriva här.

Har iaf gjort en riktigt värd sak idag; jag har bokat biljetten hem över jul! Wohoo! För första gången på länge längtar jag riktigt efter att få komma hem. Känns lättare nu när jag är öppen TS-kille. Ska bli riktigt nice. Åker hem den 19:e och stannar tills den 28:e. Och mamman min är ledig hela tiden! Vi ska göra julgodis och mysa ordentligt. Dessutom ska jag äntligen få träffa allt annat trevligt ängelholmsfolk och skulle även gissa på att det blir en hel del fest

   
Är dock lite orolig. Ängelholm är inte direkt någon stor stad. Transsexualismen är inte direkt “utbredd”, så att säga. Är lite rädd för vad jag ska få för reaktioner. Tror iofs att de flesta vet nu, och de reaktioner jag fått har bara varit positiva, men jag kan ändå inte riktigt skaka av mig nervositeten och ängslan. Aja, inte mycket man kan göra åt det nu, bara att se hur det går…

 

På tal om Ängelholm; jag har förstått att bloggen min spridit sig även dit ner. Riktigt skoj att höra. Ännu roligare är alla   uppmuntrande ord jag får. De värmer verkligen och de gör det lättare att klara av hemresan över jul. Tack för ert stöd!

Förutom detta har jag börjat undra var min andra tid till utredningenheten tar vägen…?

Ja, that’s about it, folks. Take care!

// Timpa