Jag pustar ut. Litegrann iaf.

Puuuuust. Igår var jag tillbaka på Lundströmmottagningen och gjorde de sista psyktesterna. Mådde ganska kasst innan, nervös, illamående, lite ont i magen. Var inte det minsta sugen på att sitta och bli bedömd.

Intelligenstesterna var ganska jobbiga att bli bedömd på, men det var ingenting jämfört med test a la Rorschach. Det går nog inte riktigt att beskriva känslan att sitta och titta på färgklumpar och veta att vad man tycker att dessa klumpar ser ut som, ska bedömas och svaren kan vara till min nackdel.

- Jaha, du tycker det där ser ut som en ekorre med stora öron, säger du. Ja, då kan vi ju med en gång konstatera att du har starka neurotiska drag.
(Jag vet alltså att det inte går till så, men det är lite den känslan man får när man sitter där…)

Jag menar vad fan, DET ÄR JU BARA FÄRGKLUMPAR!

Psykologen i Alingsås är iofs väldigt bra och lyckades lugna mig lite, men känslan var fortfarande jobbig. Särskilt när man inte är på topp redan från början.

Men nu är det iaf gjort och skönt är det. Ska få resultat från testerna i början på december, så fram tills dess kommer man väl fundera lite. Men.. Det värsta är iaf gjort

Trött i huvudet efter test

Idag bar det av till Alingsås och Lundströmmottagningen igen. Dags för psykologtest. Intelligenstest. HJÄLP!

Med lagom fuktiga handflator och darrande händer högg jag tag i testet. En jäkla massa delar som skulle klaras av. Hitta detaljer som saknades på bilder, ordförråd, likheter mellan ordpar, “vilken figur kommer i sista rutan?”, upprepa talföljd, upprepa talföljd i omvänd ordning, bygg med klossar, you name it. Testet hade allt.

Efter två timmars trimning av hjärncellerna var man ganska körd i huvudet. Då kom allmänbildningstestet. En av frågorna var:

- Vem skrev Hamlet?

- Macbeth!….. Nej, men vänta, vad fan säger jag, jag menar ju Shakespeare såklart!

Haha, vi skrattade rätt gott, både jag och psykologen. Och ännu värre blev det…

- Med vilken hastighet färdas ljuset?

- Det är nånting med 3. Det börjar med en trea. Det kommer jag ihåg från fysiken. 3000 m/s kanske?

- Hrrm… Nja, inte riktigt. Men du hade rätt med trean. 300 000 km/s är det rätta svaret.

Haha, om man bara hade haft lite kraft kvar i hjärnan och tänkt lite logiskt hade man ju iaf kommit bra mycket närmre…

Efter testet åkte jag till praktiken och var med på ett möte. Behöver jag säga hur mycket jag kommer ihåg från det mötet…?

Första dagen på praktiken

Så var det dags att gå upp imorse för att ge sig iväg till första praktikdagen. En del av min praktik består av Ungdomsmottagningens “Unga möter unga”. Vi är några socionomstudenter (max 25 år) som ska gå ut i gymnasieklasser och diskutera sex, samlevnad och relationer. Utbildningen för detta började idag och varar till onsdag. Vi fick göra en hel del olika övningar och jag hade faktiskt grymt roligt. Äntligen lite energi till själen!

Utifrån transperspektiv var det en lyckad, men lite skakig dag. En övning bestod i att vi skulle tänka oss tillbaka till när vi började gymnasiet. Tänka på “det där plagget som man älskade och som man kände sig riktigt snygg och bra i”. Sen skulle man rita ett porträtt av sig själv som 16-åring. Hmm… För det första var den perioden i mitt liv ingen höjdare,mådde bara allmänt piss. För det andra var “favoritplaggen” en alldeles för stor marvintröja och ett par alldeles för stora jeans. Jag var ett vandrade skelett med långt hår och smink. Kunde jag verkligen rita det? Som tur var ritade jag mig så, men väldigt otydligt, så ingen såg blyertsteckningen. När man sedan skulle berätta om sin teckning sa jag mest att det inte var en så bekväm tid för mig så stora kläder kändes bra att gömma sig i. Och alla verkade ha sina skelett i garderoben, så jag utmärkte mig inte direkt

Den andra skakiga situationen var dock lite värre. Vi hade sexquiz och i mitt lag var det jag, en annan kille och typ fyra tjejer. Det kom nån “typisk killfråga” (nånting om snoppen eller så, minns inte exakt) och då sa en av tjejerna:

– Ja, den får ju ni killar svara på.

Självklart blev jag överlycklig, kom snabbt på att jag hade ju inte en jävla aning om svaret! Fuck, hjärtat hann bulta rätt bra innan den andre killen kom med “det självklara” svaret.

Efter den frågan kom jag på att det såklart mycket väl kan hända att jag får killfrågor när vi väl är ute bland elever. Va fan gör jag om jag inte kan svara på nån fråga som de flesta killar kan svara på? Fast… Då frågar de kanske inte om det…? Äsch, det löser sig säkert! Känns iaf asgött att det var en grym förstadag och jag är sjukt nöjd med min praktik!

So long suckers!

Timpeliton som saknar köttflöjt

Besök på praktikplatsen

Nu har jag ganska nyligen kommit hem från besöket på min kommande praktikplats. Som jag skrev i ett tidigare inlägg var jag lite orolig för hur de skulle tackla att jag inte är kille fysiskt än. Det visade sig gå hur bra som helst.

Jag kom dit vid nio och fick hälsa på min handledare och hans chef. Sen gick vi in på chefens rum och började snacka. Ganska direkt berättade jag hur det ligger till och klargjorde att jag är Tim och “han” precis lika mycket ändå. De verkade lite småchockade, klart det är väl inte precis det man väntar sig att höra. De frågade lite allmänt kring det, frågade om jag kunde tänka mig att “lära” dem lite om det. Som chefen uttryckte det”Jag vet inte riktigt vad man bör tänka på och så.” Självklart, jag gillar när folk tar initiativ till sånt, det visar ju att de vill att jag ska trivas och känna mig respekterad, samtidigt som det innebär att de är intresserade av ämnet i sig. Sedan frågade de hur jag hade tänkt att hantera det under min praktik, i möte med elever och så. En befogad fråga. De förklarade att de frågade eftersom det är viktigt att jag har bearbetat det tillräckligt, så jag inte lägger över mina problem på samtalen med eleverna. Jag förklarade att jag inget hellre vill än att “bara vara Tim” och det tänkte jag vara där också. Jag tänker inte ens dra in den biten i mitt arbete. De verkade nöjda med svaret.

Mot slutet av mötet var det bar jag och min handledare och han sa då något i stil med:

“Jag säger bara det här en gång, men jag vill att du ska veta det. För mig är du inget annat än Tim. Jag tänker inte säga ett ljud till någon här, du kan känna dig helt trygg med det.”

Kändes jäkligt bra, accepterande och omtänksamt, men inte blödigt och överdrivet.

Skrev ju också i det tidigare inlägget att det kändes som att vi fick en halvbra start i telefonen. Idag kändes det helt annorlunda. Han verkar supertrevlig, har humor och av det jag har sett hittills verkar han ha en bra syn på såväl socialt arbete som på livet i allmänhet. Det verkar också som att jag kommer få intressanta, lagom utmanande uppgifter. Är riktigt pepp på praktiken nu faktiskt!

Så.. Nu ska jag och Mazze käka frukost, sen bär det nog av mot stan. Ska framför allt köpa lite öl till matchen ikväll, men tar kanske nån extra sväng därinne och kollar runt lite också.

Synes suckers!

Uppdraget

När min bror fyllde år fick han boken “Uppdraget” av en kompis. Det är en bok fylld med 189 uppdrag man ska försöka genomföra. Jag köpte en till Mazze och en till mig själv och nu har vi lyckats göra upp regler för hur de ska genomföras. Varje måndag lottar vi ut 10 uppdrag var, av de väljer man ut 3 som man ska genomföra under veckan. Vi körde första lottningen igår, följande uppdrag är mina under kommande vecka:

* Klappa fem olika hundar under dagen. Lär dig deras namn och skriv in dem i din adressbok (eller på bloggen)

* Måla en teckning eller tavla som du smyger in, under jackan, på ett museum. Fäst den i en ram eller luta den mot väggen.

* Istället för att ”hej” ska du idag använda ordet ”yo”.

Här kommer Mazzes:

* Ramla där någon kan se dig.

* Idag: säg "PANG!" högt varje gång du ser en klocka.

* Sov hela natten på golvet bredvid din säng.

Mazze har börjat bra. Idag när vi köpte thaimat snubblade han in i på restaurangen, något som tycktes roa personalen i mycket stor utsträckning. Inatt tänkte han sova på golvet, bredvid sängen.

Jag ville egentligen ta min “yo-dag” idag, men vill ta den samtidigt som Mazze säger “Pang!” varje gång han ser en klocka. Därför väntar jag.

Imorgon kan jag inte heller köra den, ska nämligen till min kommande praktikplats för första gången. Är jäkligt nervöst om jag ska va helt ärlig… De vet bara att “han” och Tim ska praktisera där, undrar hur de tar det. Förhoppningsvis (och antagligen) är det bra människor som jobbar där, men det är ändå ett orosmoment. Dessutom kändes det inte som att vårt första telefonsamtal var helt bra heller. Vet inte om han var stressad, jag var känslig eller hur det var, men kändes som att vi inte riktigt “hit it off”.. Aja, time will tell. And so will my blog, probably

Ha det granit!

// Timolimo

Anhörigsamtal

Jepp, jag, mamma och pappa var ju alltså på Lundströmmottagningen för att ha anhörigsamtal i måndags (den 20:e april). Pappa kom ner på söndagkvällen, vi käkade lite korv med bröd och sen gick vi och la oss, var riktigt trötta båda två. På måndagen hade jag skola på förmiddagen, sen snabbt hem och äta lunch, mamma kom också hit och sen bar det av mot Alingsås. Väl i bilen blev det rätt nervöst. Jag frågade mamma och pappa hur de kände inför mötet, om de var nervösa. De sa att de inte alls var nervösa, mer positivt nyfikna på vad som skulle hända och glada över att de fick chansen att träffa socionomen och få höra om utredningen. Deras svar gjorde mig lite lugnare.

När vi väl var framme berömdes mottagningens fräscha lokaler av föräldrarna, bra början iaf Sen kom Margareta och vi gick in på hennes rum. Hon började med att berätta lite om mottagningen och gick sedan över till utredningsgången. Båda föräldrar blev lugna av att se att utredningen görs så noga och att man tar tid på sig när den görs. Sedan frågade hon hur mamma och pappa hade upplevt mig som barn, som pojke eller flicka? Båda sa väl i princip att de upplevt mig som en pojkflicka. De berättade lite allmänt om allt jag varit med och hur de har upplevt mitt liv och mig som person. Sedan förklarade Margareta att den väg jag gått, med höga krav på mig själv, bra betyg, ätstörningar, ständiga försök att vara alla till lags osv. är en mycket vanlig väg att gå för ts-killar. Sedan frågade hon lite kring hur det ser ut bland släkt och vänner vad gäller stöd för processen.

Det var ett ganska känsloladdat möte, inte minst för mig själv. Många saker har jag själv sagt högt tidigare, men att höra någon säga vad de har sett, hört och förstått berör verkligen. Mamma berättade bland annat om någon gång när jag var nånstans mellan 15 och 16 att jag i en gråtattack sagt till henne “Jag vill så gärna va som dig mamma, men jag kan verkligen inte”. Hon funderade en hel del över vad det betydde och sa att hon nu förstår. Det var nog den kommentaren som berörde mig mest, antagligen eftersom det är en av de jävligaste känslorna jag haft; att vilja vara som henne, att försöka, försöka med alla krafter man har, men det går bara inte. Ja, shit… Det var skönt att höra att det var en kommentar som berörde henne också på något sätt.

Mycket känslor kom upp i mig under mötet, så är lite svårt att skriva om det. Minns inte exakt allt som hände och när jag försöker skriva blir det lätt att jag bara spyr ut allt på samma gång, men ni får hålla tillgodo med detta helt enkelt.

Ska tillbaka på måndag för ett samtal till med Margareta, vilket känns bra. Kan behövas efter ett så pass laddat samtal.

See you!

The Timp

Kvällen innan anhörigsamtal

Då sitter man här igen och skriver en rad. Ikväll med en liten klump i magen. Ska på anhörigsamtal på Lundströmmottagningen imorgon. Pappa ligger och sover i rummet intill, men jag kommer nog inte kunna somna på ett tag. Vet inte riktigt vad jag är orolig för egentligen. Både mamma och pappa har tagit det relativt bra. Eller.. Mamma har tagit det bra, pappa vet jag inte riktigt vart jag har. Kanske därför det känns lite osäkert. Vet inte heller hur mötet kommer gå till, vad som kommer tas upp osv.

Får väl iaf ge sängen ett försök. Skriver så fort jag hinner om hur det gick.

Nighty.

Panik, namnändring och pojk-pojke

Shit… Snacka om otäck överraskning. Jag och frugan(kombon/Emmy) har köpt en resa till New York, med avresa på tisdag. Ikväll, ca 36 timmar innan vi åker, får vi reda på att man måste ha “Travel Authorization” för att komma in i USA. Detta ska helst ansökas om senast 72 timmar innan avresa, då handläggningstiden kan variera från 15 min till 72 timmar. ‘Hoppsan, det var ju inte så bra’ tänkte vi. Nej, det var det ju inte. Men vi letade upp var man skulle ansöka. Bara det att den sista sidan vi behövde komma in på inte fungerade. “Internal Server Error” mötte oss gång på gång.

“Men hallå, lyssna på denna då! Jag skulle egentligen åkt till New York idag, men jag fick inte komma in i landet. Så jag betalade 5000 spänn för ingenting. Kul, va? Hahaha!”

Bite me.

Paniken steg och det ringdes till alla möjliga länder; British Airwayskontor, ambassader och konsulat. Inget svar eller ingen hjälp.

Fuck me.

Och nej, man kan inte på något sätt komma in i landet utan det.

Shoot me.

Sen vände äntligen turen. Vid ett av slumpförsöken att komma in på sidan, lyckades vi! Och ansökan beviljades direkt! Thank you, Lord!

~ I wanna dance with somebody, dance with somebody.. ~

Dessutom har jag nu fyllt i ansökan om namnändring Den postas på tisdag innan jag åker Hoppas verkligen den går igenom, hade varit så himla skönt att kunna använda “Tim” alltid, i alla sammanhang.

Och nu när vi ändå är inne på det positiva spåret för en gångs skull kan vi ju lika gärna fortsätta. Vi hade frugans systerdotter, Hilma, på besök torsdag och fredag. Hon är bara så söt Och såååå brudig. Ändå är hon bara 3 år Hon visade stolt upp sina målade naglar på både fingrar och tår och ville låna Emmys “smink” (lipsyl).

Emmy: Är du en riktig tjej-tjej?

Hilma: Jaa.

Tim: Är jag en riktig tjej-tjej?

Hilma: Neeej!

Tim: Är jag en riktig pojk-pojke?

Hilma: Ja. En riktig pojk-pojke.

-Njuter-

Lundströmmottagningen – femte besöket

Jag var som bekant på Lundströmmottagningen i onsdags för att köra det sista (förutom anhörigsamtalen) på den sociala utredningen. Vi pratade lite mer om känslor kring min könsidentitet och klargjorde vissa händelser i livet. Fick frågan om jag gjort militärtjänst – nej, men har alltid velat. Resulterade i att jag nu har ansökt om att få mönstra. Tror dock inte att detta (själva militärtjänstgöringen alltså) kommer att kunna lösas praktiskt. Jag måste ju isf för det första vara inskriven som tjej och antagligen bli tvungen att bo med tjejer. Dessutom har jag mycket svårt att tro att min utredning/behandling kommer kunna fortsätta utan komplikationer under tiden och det är självklart inget jag sätter åt sidan. Men men, mönstras ska det väl antagligen iaf!

Minns inte så mycket kring mötet, utan kändes mest som en genomgång av det vi redan diskuterat, några klarläggningar och någon ny fråga (typ lumpen-aktiga).

Nästa gång jag ska dit blir den 20 april, då med mamma och pappa. Känns lite nervöst inför det samtidigt som jag är förväntansfull. Kanske leder det till lite mer “insikt” i att jag faktiskt är deras son. Samtidigt är det lite skrämmande. Kommer de tycka att det är jättejobbigt? Kommer de bryta ihop? Hur kommer det vara efteråt?

Aja, det är bara att ta det när det kommer. Är iaf blessed med kanonföräldrar!

See ya!

En helg med far min

För första gången på över ett år hade jag i helgen pappa på besök. Som ni nog själva förstår var det ett mycket efterlängtat sådant. Samtidigt var jag lite orolig inför att han skulle komma. Vi har ofta varit rätt stela i varandras sällskap och mitt “fjollsyndrom” brukar göra sig påminnt. Dessutom visste jag inte riktigt var han stod i processen, med acceptans, hur jobbigt han tycker det är att jag går på utredning osv.

På lördag förmiddag kom han iaf hit. Jag värmde lite mat till honom och käkade lite frukost själv. Stämningen var väl lite   spänd, men jag kämpade verkligen för att vara mig själv och inte falla in i något spelat fjollmönster och det fungerade faktiskt förvånansvärt bra. Efter mat och lite kaffe åkte vi sedan till Kvibergs marknad för att handla grönsaker till kvällens wok. Det slutade med att vi stannade där i ca 2½ timme. Det var jättekul, vi strosade bara runder, kollade på all skit, hånade vissa saker och hade bara allmänt trevligt. Och stämningen blev än mer avslappnad.
När vi kom hem ringde pappa till käre bror. Han skulle då berätta lite vad vi gjort under dagen. Nu märktes det mycket tydligt att han inte ville använda mitt födelsenamn, men att han samtidigt inte klarade av att säga Tim än. Det var riktigt skoj att sitta bredvid och lyssna, haha!

“Ja, jag är hos.. hos… Besan nu” (Ja, tro det eller ej, men detta har varit pappas smeknamn på mig så länge jag kan minnas)

“… och sen har jag och… jag och… eeh… Besan *harkel* varit på Kvibergs marknad”

“Ja… eeh… fjanten (eller nåt liknande ord, syftande på mig) brukar tydligen åka dit och handla grönsaker”

Ja, jävlar. Jag kunde knappt hålla mig för skratt när jag märkte hur han småplågades av förvirringen kring namn och undvikandet av pronomen. Lite skadeglädje är aldrig fel

Självklart blir jag glad för att han undviker att använda mitt juridiska namn, men jag vetefan om “Besan” är bättre alltså… NE:s förklaring lyder:

“besa, vraklax, kelt, benämning på mager utlekt lax. Under lekperioden förlorar laxen 30-40 % av sin kroppsvikt. Upp till 2/3 av besorna återvänder till havet, men endast några få procent leker en andra gång, vilket antagligen beror på hårt fiske.”

Med andra ord; en sleden kärringlax som ingen vill ligga med. Undrar om inte mitt juridiska namn är rätt fint ändå…? Haha!

“Hej, jag heter Tim, men du kan kalla mig vraklax”

Nej, seriöst, en bra insats av pappa tycker jag faktiskt. Han försöker vänja sig. Men jag måste verkligen göra nånting åt mitt smeknamn alltså.. Hur kom han ens på det från början..?

Anyway, Kristian hade planer för kvällen och kunde inte komma och äta middag med oss. Så det blev bara jag och pappa, vilket också blev riktigt bra. Vi satt först och slöade i soffan och kollade “Gränspoliserna i England” innan pappa började med maten. Jag satt bredvid och drack slabbeöl från Willys. Vi åt sedan framför tv:n och flyttade inte därifrån förrän det var dags för sängen.

På söndag vaknade jag vid elvatiden. Pappa hade varit uppe sen ett par timmar. Jag tog mig lite kaffe och frukost, sen gav vi oss ut på en promenad runt Härlanda tjärn. Tjärnen var frusen och man såg fullt med barn och familjer som gled runt på isen. Självklart ville även jag glida! Pappa tyckte det var en dålig idé, men inte lyssnade jag på det. Jag kom ca 40 cm ut på isen innan jag helt plötsligt låg rygg. Fan att de där föräldrarna alltid ska ha rätt!

Efter lite lunch, småprat om New York och albumstittande åkte pappa sedan hem framåt eftermiddagen. Kändes lite tomt när han åkte, speciellt eftersom jag vet att det kommer dröja innan han kommer tillbaka. Men jag var iaf helnöjd med helgen. Jag hade lyckats att vara mig själv i stor utsträckning och vi hade haft en mysig, avslappnad helg. Efter en lite deppig period var det precis vad jag behövde.

Känner dessvärre att jag inte riktigt kommit ur svackan än. Det känns absolut bättre, men inte bra. Hatet mot kroppen är just nu riktigt mäktigt och ger sig starkt tillkänna varje vaken sekund. Känns nästan som att väntan på att något ska hända fysisk äf för lång. Att jag bara inte kommer orka vänta så länge. Jag är så trött på att leva i en kropp som inte stämmer överens med vem jag är. Jag är så trött på att behöva bygga och dölja varje dag, bara för att uppnå ett halvbra resultat.

Fuck, känner att jag inte borde skriva mer om det här nu. Kommer nog bara kännas ännu mer då. Nej, jag får nog köra en verklighetsflykt igen. Ett par avsnitt av Oz kanske kan hjälpa för stunden? Fast att jag har alldeles för mycket att läsa inför seminariumet på onsdag. Men det får fan vänta. Vet ändå att jag inte kommer kunna koncentrera mig på det nu.
Okej, nu svamlar jag verkligen bara…

Life’s a bitch and then you die

Vraklaxen