Jag fick nyligen, genom en kommentar, ett par mycket intressanta frågor av Padma som jag tänkte behandla i detta inlägg:
“…Jag arbetar ju i en tjejjour som är en könsseparatistisk organisation; bara tjejer får arbeta där och vi hjälper bara tjejer också (…) efter en föreläsning om transsexualism tog vi upp till diskussion vilket ställningstagande vi ska ha gällande Ts-tjejer och Ts-killar som söker sig till oss, både för hjälp men framförallt om de vill arbeta hos oss. (…)Vad anser du om detta, och var bör man dra gränsen?”
Det är en mycket svår, men lika viktig, fråga du ställer, Padma. Självklart finns inget enkelt svar, jag är inte ens säker på att jag vet var jag själv står i frågan. Det finns så många saker att ta hänsyn till i den här situationen. Men jag ska göra mitt bästa för att ge mina åsikter.
Jag brukar i regel (när det gäller sådana här seriösa frågor) tänka först, ha ett par punkter jag utgår från och sen skriva, men då ämnet är så komplext och jag aldrig faktiskt reflekterat över denna specifika situation, känner jag att jag, för att få fram något svar alls, får börja skriva och sedan under skrivandets gång reflektera och på så sätt gå vidare. Därför kan det hända att svaret blir något ostrukturerat.
(Jag vill också påpeka att jag nu utgår från att ni inte på något sätt har för tanke att “rubba” på könsseparatismen och att ni tänker fortsätta att enbart anställa kvinnor. Anledningen till att jag vill lyfta detta är att vissa benämningar i kommande text om ts-killar annars kan uppfattas fel.)
För att börja med det jag tycker är enklast att svara på, lämnar jag ts-tjejerna därhän för en stund och fokuserar först på ts-killarna. Jag kan, utifrån min egen upplevelse, säga att jag har svårt att tro att en ts-kille överhuvudtaget skulle söka sig till en arbetsplats som uttalat endast anställer kvinnor. Jag var själv på jakt efter jobb för ett par veckor sedan. Jag letade då bland annat efter deltidsjobb/extrajobb som personlig assistent. I ett flertal platsannonser stod det att de endast önskade kvinnliga sökanden. Dessa arbeten sorterade jag bort direkt, då jag inte definierar mig själv som kvinna och inte heller vill bli definierad som det av någon annan.
Men, allt sånt här är individuellt och det finns säkert de ts-killar som inte störs av att arbeta på en sådan arbetsplats och genom det också till viss mån betraktas som kvinnor (som jag antar att de måste bli för att kunna jobba inom en könsseparatistisk verksamhet). I detta fall gäller det, anser jag, dels för er att fråga er själva om ni klarar av att se den anställde som man privat, men som kvinna just i arbetssituationen. Detta är ett måste då ni måste låta den anställde vara accepterad för den han är, men samtidigt frångå denna medvetenhet just i arbetssituationen, då ni har som verksamhetsprincip att endast anställa kvinnor. Dels tror jag att den anställde måste vara öppen med att han en gång levt som kvinna (kanske måste han, för möjligheten att skapa ett förtroende och en relation till klienten, till och med säga sig ha VARIT en kvinna, även om jag anser detta vara så innerligt fel, eftersom det inte är sant, han har bara LEVT SOM kvinna. Följdfrågan är då om detta är etiskt försvarbart gentemot andra transsexuella, att sprida ut och spä på felaktig fakta kring att “vara ett kön man inte är”), plus att han också måste acceptera ert behov av att se honom som en kvinna i arbetssituationen. Om detta ens är praktiskt möjligt att genomföra, det vet jag inte. Jag vet bara att jag personligen aldrig hade klarat av eller velat utsätta mig för situationen.
Dessutom har jag mycket svårt att publicera och stå för ett inlägg där jag skrivit “plus att han också måste acceptera ert behov av att se honom som en kvinna i arbetssituationen”. Det är egentligen ett oförsvarbart uttalande jag gör, att man ska bli tvingad att acceptera att bli kallad ett kön man inte är, men vad jag menar här är att det är enda möjligheten till anställning om könsseparatismens princip ska fasthållas inom verksamheten. Om detta sedan är önskvärt eller etiskt försvarbart är en helt annan fråga, som jag lämnar obehandlad tills vidare. Kanske finns det någon annan därute som vill framhäva sin åsikt kring detta?
Vad gäller frågan om hjälpsökande ts-killar har jag nog en ganska bestämd åsikt. Återigen skulle det aldrig vara ett alternativ för min egen del att vända mig till en tjejjour för att söka hjälp, då det skulle kännas ungefär lika fel som att visa upp en klänning på en modevisning. Men vad gäller de som eventuellt gör det, tycker jag att de bör bemötas och ges det stöd de önskar. Det är trots allt så att transsexuella killar är tjejer rent juridiskt (då jag anser att när man väl är kille juridiskt, är man inte längre transsexuell, då det i det läget är fastställt att ens juridiska kön är detsamma som ens >>core gender identity<<) och borde därför inte nekas. Men viktigast av allt är väl ändå att det aldrig kan vara fel att hjälpa en medmänniska? Om man nu skulle hävda att ts-killarna “stjäl av kvinnors resurser”, kan jag bara säga att det med största sannolikhet, enligt mig, inte kommer att finnas så många ts-killar som söker, att det skulle påverka resurserna för kvinnorna.
Så över till den, för mig, svåraste frågan. Hur ska man inom en könsseparatistisk (kvinnlig) verksamhet ställa sig till ansökningar från transsexuella kvinnor? Min första reaktion är: “Självklart ska de ha samma chans till anställning som alla andra kvinnor!”. Men sedan läser jag det du skrivit om de hjälpsökandes trygghet, att de kanske inte vågar öppna sig för någon som de ser som man:
“Jag tänker att en ts-tjej som inte har genomgått operationer etc kan vara problematiskt om hon ska vara i samtal med unga tjejer då dessa kan uppfatta henne som man. När RFSL-ungdom föreläste för oss sa de att kön handlar om vad man identifierar sig som, men vi utgår ju från vad sämhället definierar en som när vi arbetar och tar in nya volontärer.”
Situationen ni sitter i kan man problematisera i oändlighet känns det som. Jag tänker dock ta upp några av de punkter som JAG anser relevanta.
Självklart stödjer jag RFSL-ungdoms uttalande att kön handlar om hur man identifierar sig. I en drömvärld hade detta varit enda definitionen av kön, men som vi alla vet är detta inte verklighet. En av alla andra definítioner (definitioner är kanske fel ord, aspekter är kanske mer passande) är tyvärr hur omgivningen uppfattar oss. Och jag kan, även om jag inte stödjer det, förstå att det inom er organisation är en viktig aspekt att tänka på. Jag tycker dock att är av stor vikt att vi alla hjälps åt att riva dessa murar kring kön som finns i samhället idag.
Att inte anställa en kvinna för att hon är transsexuell, anser jag vore att acceptera och stötta de rådande normerna och värderingarna som i många fall inte är positiva till transsexualism. En transsexuell kvinna är precis lika mycket kvinna som en biologisk, hon råkar bara vara född i fel kropp, och missförstådd av stora delar av samhället. Nu vet jag att du, Padma, inte på något sätt motsätter dig detta, utan att problemet ligger i att era hjälpsökande kan ha problem med att se en transexuell kvinna som en “riktig” kvinna. Detta är självklart ett stort problem, men jag tycker definitivt (förutom att det borde vara en rättighet lika självklar som för någon annan kvinna) att det är värt ett försök att slå hål på fördomar och låta en ts-tjej arbeta som volontär. Jag kan se en förhoppning om att acceptansen i samhället gradvis kan öka i och med att man utåt manifesterar transpersoners “äkthet” gällande kön.
Det är mycket möjligt (kanske tom troligt?) att det kan stöta på motstånd i början, men det gör alla förändringar, även positiva. Jag tror det handlar mycket om vikten av öppenhet, både från er andra volontärer och från kvinnan själv, som påverkar förståelsen och acceptansen. Jag kan tänka mig att det är viktigt (kanske rentav ett måste i början?) att kvinnan ifråga inte försöker dölja att hon är född i en mans kropp, för att kunna skapa förståelse och acceptans. Jag tycker egentligen inte att någon transsexuell borde “tvingas” (kvinnan kan ju iofs välja att inte ta jobbet) att berätta om sitt biologiska kön, men när det har en god sak som syfte, kan det vara berättigat. Detta kräver dock att kvinnan ifråga är medveten om detta redan från början och att hon är tillräckligt stark för att klara av att bli ifrågasatt av de hjälpsökande.
Vad gäller ts-tjejer som söker hjälp, tycker jag svaret är givet. Självklart ska de kunna få stöd och hjälp, precis som alla andra tjejer. Att de har en snopp och fel bokstav i passet kan väl inte avgöra en sådan sak?
Vidare skriver Padma:
“…likadant när vi är ute på föreläsningar i skolor och vill prata för tjejer enbart. Det är inte ovanligt att det då piper till en kille att: “Men jag känner mig som tjej. Jag vill vara med.” Förmodligen är detta bara ett larvigt försök för att de är nyfikna på vad vi pratar om och det funkar ju inte att ta in en kille i gruppen även OM han verkligen skulle uppfatta sig som tjej då hela stämningen skulle förändras och man kan inte ha gruppdiskussionerna lika öppet när både killar och tjejer närvarar i rummet.”
Även detta är en otroligt svår situation, tycker jag personligen. För, precis som du säger, är risken mycket stor att det endast handlar om nyfikenhet och “bus”, vilket då BARA skulle förstöra för tjejerna. Men, OM det nu verkligen skulle vara så att det faktiskt handlar om en transsexuell tjej, är det ju fruktansvärt förnedrande att bli avvisad från er föreläsning. Just sådan förnedring som på många sätt kan vara den värsta; att inte bli tagen på allvar, att inte ses som en “riktig” tjej (eller kille).
Min erfarenhet (eller kanske bara föreställning/fördom?) säger mig dock att de flesta antingen förnekar det/döljer det från sin omgivning eller lever relativt öppet med det. En person som antingen förnekar det eller döljer det för sin omgivning skulle inte göra ett sådant uttalande, det säger sig självt. Och någonting säger mig, att om en person är tillräckligt öppen transsexuell för att kunna säga att denne känner sig som en tjej, skulle det antagligen märkas på personens sätt, alternativt utseende (*).
Om det trots allt skulle vara så att personen ifråga är transsexuell och känner sig tillräckligt öppen för att berätta det, men fortfarande inte att “agera” som det blir situationen självklart mer komplicerad. Man kan isf anta att denne är i en mycket känslig fas i sitt outande (process att komma ut med sin transsexualism) och då behöver allt stöd möjligt att få. Att avvisa denne kan då, enligt min “tro”, få ödesdigra konsekvenser. Kanske kan en lösning (om än kanske inte den bästa) vara att förklara för personen att hon just i denna situation tyvärr inte kan närvara, men att hon är varmt välkommen till er organisation i övrigt? Visst, meningen är full med dubbelmoral, men kanske behövs det i den situationen ni är i? Visst hade det varit underbart om alla kunde acceptera ts-tjejer som fullvärdiga tjejer och ts-killar som fullvärdiga killar, men så är det inte i dagens samhället. Och i just ett sånt här sammanhang (med så pass mycket tveksamhet kring ärligheten) kanske det inte är möjligt att genomföra, utan att syftet med föreläsningen/diskussionerna försvinner. Vad jag menar är att tjejjouren kanske helt tappar i förtroende och trygghet för många tjejer om killar (då menar jag självklart de som endast påstår sig vara ts-tjejer, absolut inte de som verkligen är det) inkräktar på deras verksamhet? I ett sådant läge måste man väga fördelar mot nackdelar och fatta ett beslut utifrån det.
När jag nu skriver det här känns det verkligen som att jag totalt överger mina egna principer och värderinger. Jag står stenhårt för att ts-tjejer och –killar ska ha samma rättigheter som de som föds i det biologiska könet. Jag har mycket svårt för den tveksamhet som finns hos vissa människor kring anledningar till varför man vill genomgå (som de säger) “könsbyte”. “Kanske är det för att få uppmärksamhet? Kanske för att få fler fördelar i livet? osv”. Jag har verkligen mycket svårt för folk som inte kan förstå och acceptera det faktum att enda anledningen till att man vill korrigera sin kropp är att man vill att den ska representera människan som finns på insidan. Och jag kan verkligen inte förstå hur folk tänker när de säger att transpersoner inte är “riktiga” tjejer respektive killar. Ändå sitter jag nu här och förespråkar allt jag är emot. Men för att förtydliga ,dels för er men framför allt för mig själv tror jag, menar jag inte att detta ska tas som en allmän syn. När jag nu svarar på den här frågan måste jag ju också ta i beaktande att jag svarar på den för att kunna ge råd till en organisation som måste få sin verksamhet att fungera. Att då skriva “varenda kille som säger sig vara ts-tjej ska vara med på föreläsningarna”, hade inte gett organisationen något matnyttigt alls (och dessutom kan jag känna att jag hade förlöjligat transsexulism), de hade antagligen inte ens ägnat mitt svar en tanke. Jag måste därför anpassa mitt svar till vilka som frågar. Med det inte sagt att jag svarar “det de vill höra”, utan jag anpassar det bara till just deras situation, för att de ska kunna få så mycket nytta av svaret som möjligt.
(*) Jag kan tänka mig att det nu är många som reagerar över mitt uttalande kring förnekelse/öppenhet, som tycker att jag är trångsynt som tror att det är “antingen eller”, ytterligheterna, som gäller i de flesta fall. Men jag menar inte att det jag skriver här är någon objektiv sanning. Det är endast min erfarenhet (eller föreställning/fördom) som jag presenterar. Om någon annan vill lyfta fram ett annat perspektiv, uppskattas detta självklart.
Som avslutning vill jag påpeka att mycket av det jag skrivit i detta inlägg är nya tankar, vilket innebär att jag kanske inte hunnit överväga allt jag skrivit riktigt så noga som jag skulle vilja. Detta i samband med att jag inte har deltagit i speciellt många diskussioner kring transsexualism överhuvudtaget, gör att jag kanske har uttryckt mig klumpigt på vissa ställen. Jag vill därför be om ursäkt om någon känner sig förolämpad, jag hoppas att ni förmedlar det till mig i så fall!
Vidare vill jag framhålla att detta är mina, personliga åsikter. Jag har ingen aning om majoriteten av transexuella, eller ens någon annan, har ens liknande åsikter. Jag kan alltså inte på något sätt ses som en representant för någon annan än mig själv.
Jag, och med största sannolikhet även Padma, skulle tycka att det var mycket intressant att höra DIN åsikt kring dessa frågor. Lämna gärna en kommentar eller skriv ett eget inlägg om det och länka under kommentarer!
Sen kom Margareta och vi gick in på hennes rum. Hon började med att berätta lite om mottagningen och gick sedan över till utredningsgången. Båda föräldrar blev lugna av att se att utredningen görs så noga och att man tar tid på sig när den görs. Sedan frågade hon hur mamma och pappa hade upplevt mig som barn, som pojke eller flicka? Båda sa väl i princip att de upplevt mig som en pojkflicka. De berättade lite allmänt om allt jag varit med och hur de har upplevt mitt liv och mig som person. Sedan förklarade Margareta att den väg jag gått, med höga krav på mig själv, bra betyg, ätstörningar, ständiga försök att vara alla till lags osv. är en mycket vanlig väg att gå för ts-killar. Sedan frågade hon lite kring hur det ser ut bland släkt och vänner vad gäller stöd för processen. 
“
Senaste kommentarer