Jag ÄR transsexuell

Ja, jag var på mitt sista läkarbesök idag. Nu har jag fått transsexuell stämplat i pannan på mig! Läkaren sa att det inte rådde nån tvekan alls, diagnosen sattes och hon skulle skriva remiss till endokrinolog, plastikkirurg och logoped redan idag!

Självklart känns det grymt, men samtidigt kan jag inte riktigt glädja mig. Jag vet ju att det ändå kommer dröja låååång tid innan jag får börja med testo. Men visst, det är ju en milstolpe, no doubt.

Inte helt oväntat pratade vi lite om vad som nu händer i framtiden. Kändes häftigt att höra henne prata om att jag ska träffa plastikkirurg och endokrinolog. Men självklart kom även frågan om kastrering upp. Enligt lagen som den är idag måste man, för att kunna byta kön juridiskt, sterilisera sig. Jag har tänkt mycket på det innan och är ganska säker på att jag ska göra det – gravid vill definitivt inte bli och jag vill att man kropp ska vara så mycket som möjligt som jag känner mig, även fysiskt. Men det är klart, det kändes att prata om det. Det är ju trots allt ett enormt beslut.

Är också lite kluven inombords då läkaren berättade att hon misstänkte en annan sak. Inget som har med ts-utredningen att göra, men som har med mitt allmänna mående att göra. Väljer att än så länge hålla det för mig själv, men ska absolut kolla upp och tänka över det hon sa.

Så, med blandade känslor, men mest glädje och längtan, säger bye bye så länge!

För att klargöra…

Skrev för en knapp vecka sedan ett inlägg när allt var åt helvete. Det är fortfarande jäkligt sugigt, men nu kan jag iaf klä det i lite mer konkreta ord och berätta för er alla vad det är som fick mig nerför stupet.

Ringde i onsdags till Lundströmmottagningen i förhoppning om att kunna börja med provtagning inför hormonbehandlingen. Har hört andra som har börjat med det innan utredningen är helt klar nämligen och nu har jag ju bara (förhoppningsvis) ett läkarbesök kvar. Svaret jag fick var som ett slag i magen, det kändes som att jag tappade luften, som att hela världen drogs bort under mina fötter.
Tydligen funkar det inte riktigt så längre. Blodproverna kan man inte ta i förväg. Dessutom är det andra, additonal prover som oftast tas nu, nämligen kromosomodlingar. Javisst. Och de tar ett par månader att odla fram. Självklart, inga problem, jag har ändå inte väntat så länge på de där betydelselösa hormonerna, jag klarar mig bra utan dem. Jodå, ungefär lika sant som att jag är veggo…

Jag “bör få börja innan sommaren” och kan “rikta in mig på maj – juni”. Och jag som trodde (delvis därför att jag har hört det) att jag skulle få börja i början av året. FUCK!!!

Som tur var fick jag iaf veta det här av favoriten på mottagningen, så vi snackade lite innan vi la på. Men det hjälpte ju iofs föga med tanke på nyheten som förmedlades…

Det värsta är nog att jag för första gången vågade tänka “snart, snart börjar livet”. Allt jag gjorde lyftes upp av tanken på att jag snart klarat av den värsta väntan. Träningen var motiverande, jag skulle ju snart få testosteron och kroppen skulle ändras. Skolan kändes roligare, jag skulle få komma till skolan en dag snart och säga “Jag har fanimej fått tid för att få första sprutan, wohoo!”. Julen kändes helt okej, jag såg framemot att komma hem till Ängelholm med känslan “att nu är det fan inte långt kvar”.
Och allt bara krossades. Allt.

Nu orkar jag inte skriva om det här mer. Orkar inte skriva mer alls. Förutom att jag saknar Elias <3

TTT – Tims TampongTrubbel

BLÄÄÄ! Idag gjorde manstramset sin månatliga comeback. Hatar det.

Knock, knock on the shoulder.
- Excuse me, sir. I’m just here to remind you that you were born a woman…

Tänkte innan idag att jag skulle köpa pluggar (tamponger alltså) på väg hem från praktiken, så att jag åtminstone slapp göra det i det egna områdets butik, där folk man faktiskt träffar handlar. Självklart glömde jag detta.

Väl nere på områdets Willysbutik ser jag att det tack och lov är kort kö. Går snabbt och hämtar det jag ska och ställer mig i kö. Då ser jag att det är C som sitter i kassan, den enda kassörskan som jag snackar med. Helvete också. Känner hur jag bara vill skrika ut att det inte är mina pluggar, men självklart inser jag att det är inte är världens bästa idé.
När jag lagt upp pluggarna på kassabandet blir det problem med en annan kunds kort. Of course, låt mig stå där bredvid mina tamponger. När jag äntligen kommer fram och får betala läggs förpackningarna inte på bandet för att få åka ner till en osynligare plats. Nej, vi lägger upp dem precis ovanför kassaapparaten så att alla kan se dem.

- Ett kassameddelande: Om det är någon som missat att Tim nu köpt tamponger, har ni chansen att ta er titt i kassa ett. Alltså, Tim som köper tamponger i kassa ett.

JAG HATAR ATT INTE VARA SOM ANDRA POJKAR! GE MIG TESTO!

Pappa är dålig på att skriva

 

Hej!

Det är jag som är Kelso. Min pappa har blivit så dålig på att skriva här i bloggen att jag tyckte att det är dags för mig att skriva ett inlägg. Därför tänkte jag nu berätta lite om min vardag.

Min dag går i stort sett ut på att äta, sova och leka. Men allt detta kan man göra på olika sätt. Till exempel brukar jag, när jag äter, trycka ner huvudet allt vad jag kan i matskålen och fylla munnen med så mycket mat som möjligt. Sen lyfter jag upp huvudet och öppnar munnen för att tugga. Helt plötsligt försvinner nästan all maten ur munnen då.. Det trillar ner på golvet. Så var den maten förbrukade, för man kan ju inte äta mat som legat på golvet! Och ibland, när jag får ägg eller nåt annat gott, då kan jag bli så exalterad så att jag har svårt att förstå var maten faktiskt är. Pappa brukar skratta åt mig då, vilket jag tycker är ganska elakt…

Och leka, det älskar jag! Jag har en massa hobbys Till exempel tycker jag att det är jätteskoj att hjälpa pappa att bädda. Och jag är jätteduktig! Det vet jag för när pappa bäddar ensam suckar han mest och ser irriterad ut, men när jag hjälper honom genom  att hänga mig med tänder och klor i sängkläderna, bli han plötsligt glad och skrattar. Sen brukar han bädda in mig under lakanet på sängen och det är superskoj! Då blir jag alldeles galen och börjar låta konstigt från mun och näsa!
Jag tycker också att det är jätteskoj när jag  
och pappa sorterar tvätt. Pappa kastar en massa saker i olika högar och jag jagar dem. Ibland lite jag lite för ivrig och råkar  blanda högarna, men det gör inte mig något, då måste pappa kasta trasorna fler gånger
En annan sak som jag tycker är superskoj är när husse rengör min låda. Jag har nämligen lagt en massa fina tollar i den som är jätteroliga att välta av från spaden. När jag sen fått ren, ny sand brukar jag hoppa i lådan och skvätta ut en massa. Roligast är detta att göra när golvet dessutom är nydammsugit!
Just nu finns det ännu mer roliga saker att göra på toaletten. Pappa har något jättefel på sin mage, så han springer in dit massa gånger per dag. När vi är ensamma hemma ödslar han ingen tid på att stänga dörren (då han ofta har bråttom in) och då kan jag hoppa efter! När han sitter på den där stora vita skålen kommer det en massa olika spännande ljud därifrån! Jag brukar försöka komma närmre och titta, men tydligen tycker inte pappa att det är så roligt när jag börjar trycka mitt huvud mot sin rumpa, förstår inte varför.. Dessutom har han ganska mycket luft i sina tarmar just, så det blir en del fisar. De är jätteroliga tycker jag, men samtidigt lite luriga. Jag menar, jag hör dem och jag kan känna dem på lukten, men ändå hur mycket jag än letar, så ser jag aldrig dem! Skitkonstigt är det! Men skam den som ger sig, jag ska fortsätta min jakt!

Roligast har vi nog ändå båda två när Jehovas vittnen kommer och knackar på. Då tar husse upp mig i famnen och förklarar tydligt att deras församling har betett sig mycket illa mot honom tidigare och att han inte är intresserad. Jag sitter bara i famnen och tittar med en konstig blick på dem. Sen ger han sig ändå till slut och tar tidningen, säger artigt hejdå och stänger dörren. Sen börjar det roliga! Pappa börjar vifta med tidningen kring mig och säger: – Ja, ta dem då! Kom igen mitt lilla kräk, bit Jehovas, ja bit Jehovas! Och jag biter, allt vad jag kan. Jag har superskoj och gör pappa såå stolt! Sen börjar han riva ut sidor och knycklar ihop till en boll som jag får jaga, medan han fortsätter att heja på mig att jag ska bita Jehovas! Det är framför allt i de här stunderna som jag känner att jag och husse kommer nära varandra
Vi tycker också att det är jätteskoj att titta på sport tillsammans, framför allt fotboll och hockey. Jag sitter alltid på första parkett!

Min personliga favorit är nog ändå när jag blir pigg mitt i natten, kring 3-4 på morgonen. Då brukar jag hoppa upp till pappa och kittla honom med mina morrhår. Om inte det väcker honom så börjar jag leka med hans halsband, som ‘tyvärr’ är så tight att jag ofta ‘råkar’ bita i skinnet på halsen också, oops! DÅ brukar han vakna! Och då är han också på bushumör! Ja, det är han, för då brukar han prata mycket med mig och putta bort mig och så. Putta ner mig på golvet och jag hoppar upp igen, ner på golvet och upp igen. Sen kryper jag under täcket och biter i hans fötter. Och då flyttar han fötterna så att jag får jaga dem. Sen kastar han ner mig på golvet igen, upp, ner, upp, ner. Han är för rolig min far!

När jag har såhär kul som jag nu berättat blir jag lätt lite överexalterad. Eller ja, jag behöver inte alltid ha haft så kul innan, utan mest hela tiden är jag överexalterad. Då spänner jag hela kroppen och reser värsta ragget och börjar gå på sidan som en krabba. Bara därför har husse börjat kalla mig för ‘Krabban’ och ‘Raggarn’. Lite elakt tycker jag faktiskt.

Sen finns det ju då vissa saker som husse tydligen tycker mycket om, som jag inte är överförtjust i. Men visst, lite mysigt kan det väl va ibland. Han brukar ofta vilja att jag ska sova på hans bröst. Gärna precis under hakan. Varför måste han va så nära mig? Så håller han på att blåsa luft i mitt öra och sånt, skitstörigt ju! Men… Som sagt, ibland kan det kanske va rätt mysigt också.
Annars gillar jag att sova på rygg. Helst med kroppen vriden i knutar som husse tycker att man måste sakna ryggrad för att klara av. Men vad vet han? Han är ju lika vig som ett kylskåp!

Nu när jag har berättat lite om min vardag tänkte jag även upplysa er om att far min ska till Lundströmmottagningen imorgon. Han skulle varit där den 16:e september men läkaren blev sjuk. Pappa blev väldigt ledsen då märkte jag. Han grät t.o.m. Och va arg samtidigt. Han tyckte nog att det var jättejobbigt. Men nu när han har fått en ny tid mår han lite bättre iaf. Han pratade med psykologen där (som han ska till imorgon) och frågade lite vad han trodde om när utredningen skulle kunna vara klar. Psykologen sa att han trodde att pappa skulle få ett sista läkarbesök innan årsskiftet, men kunde såklart inte lova något. Det kändes väl som ett ok svar, samtidigt som jag vet att pappa knappt orkar vänta en timme till på att T:et ska sättas in. Men jag finns här och stöttar honom iaf och det verkar han gilla.

Nu ska pappa till Willys och köpa bra yoghurt för sin mage, så jag får väl passa på att göra lite bus, som att hoppa upp på det superförbjudna matbordet!

Hejdå!

// Kelso

Avundsjuk på skäggiga damen

Nu är botten nådd.

För några dagar sedan satt jag bussen på väg hem från stan. Efter typ halva sträckan kliver det på en äldre dam. Jag lägger märke till att hon har en grym skäggväxt; inte så grov, men tät och med lååånga hårstrån.

“Åh, jag vill också haaaa!”

Vänta lite här.. Var verkligen det min första reaktion? Är inte den mer normala reaktionen “stackars henne”, “fan va äckligt”, “jag hade gjort nåt åt det där om jag var henne”? Jo, jag tror det. Men min första känsla var avundsjuka. Seriöst, det är INTE normalt. Blev nästan lite rädd när jag kom på mig själv att änka så, hehe…

Om jag ska vara helt ärlig slutade det hela med att jag rakade mig när jag kom hem. Det var så längesen jag fick känna den klena lilla skäggstubb det blir när rakhyveln varit framme, men jag behövde verkligen det!

GE MIG T NU!!!

Raggningsrepliker

Ja, som ni kanske vet är Kathryn Hahn min drömfru. Men det finns ett problem mellan oss. Hon bor ju ganska långt bort. Om hon ändå kunde flytta närmre…
Men, jag har hittat en kandidat till Fru Lindell lite närmre. Nämligen ledaren på mitt Pump-pass. Hennes pass är helt grymt; bra övningar, bra musik, bra pepp. Man vill alltid ta ut sig totalt när man är där. Dessutom är hon så otroligt söt och charmig. Hon har alltid ett leende på läpparna och verkar bara så naturligt härlig. Man blir fan alltid glad när man går dit. Om det sen beror på henne eller träningen.. tja, det är nog en kombination Ska nästan bli lite tomt nu när man åker iväg en vecka, hehe.

Så kommer vi då till problemet med henne, vi kallar henne Gullan (Gullan med G ). Hur ska jag fria? Vad ska jag göra för att hon ska förstå vilken grym pojkvän jag är? Annars när jag träffar någon, får jag alltid chansen att visa min personlighet, som ni alla vet är otroligt charmig och helt oemotståndlig, men här kan jag bara visa mitt utseende (som dessutom nedgraderas av svett, röda kinder och konstiga miner när kraften tar slut). Jag har några repliker som kanske skulle kunna gå hem…

“ Hej Gullan, jag blir snart en finnig pubertetspojke vid en ålder av 23 år. Häftigt, va?”

“Du vet, Gullan..” Jag tittar med mina charmigaste ögon och slickar mig lätt runt munnen. “Jag har ganska stora man-boobs. Fasta är dem också.”

Eller min favorit:

“Jag är inte som alla andra killar. Jag är känslig och omtänksam. Romantisk och generös. Jag lider av konstant testosteronbrist och saknar en snopp. Och snart, snart fina du, får jag moppemustach.” Sen går jag in i tjejernas omklädningsrum medan jag låter fläkten blåsa i mitt hår på benen.

Tja, det är kanske inte omöjligt att få henne på fall trots allt..!

 

Vissa  stunder (de flesta) är det jäkligt irriterande att inte vara nånting alls. Eller både och.

Life’s a bitch and then you die

Jag vill bara gå i ide till den dagen när testosteronet har verkat och min mastektomi är gjort.

Jag är så trött på att hata min kropp. Trött på att se biokillar varje dag och veta att jag inte är som dem.

Vill bara gömma mig. Slippa känna, slippa tänka, slippa längta så det gör ont. 

Orkar inte, behöver en paus.

Kan man heta Therese som kille?

Ja, som jag skrev i förra inlägget har jag nu en hel del annat för mig än att sitta vid datorn, så inläggen blir glesa. Slutade ju med rökningen för ca 2 månader sedan och gav upp snuset för en vecka sedan. Idag har varit en riktigt fucked up dag vad gäller sug efter de båda. Men med hjälp av träning och glass har jag klarat mig hittills. Börjar dock bli lite förkyld, vilket gör att jag inte vågar träna lika mycket. Får väl bara hoppas att jag kan hitta på nåt annat att aktivera mig med under tiden…

Var hos tandläkaren för någon vecka sedan. De första minuterna där var en härlig upplevelse. Snacka om att passera! Jag anmälde mig i luckan, självklart med mitt juridiska namn. Kvinnan i receptionen tittade lite konstigt på mig och frågade sedan om det var min första gång där. Ja, det var det. Så jag fick fylla i en blankett. När jag sedan gick tillbaka till soffan för att fylla i pappret hörde jag kvinnan prata med en annan inne i receptionen. De trodde nog inte det hördes ut…

- Han sa att han hette Therese, kan man heta det som kille?

- Therese? Hmm, jag vet inte… Tydligen kan man det.

Haha, underbart! Alltså avslöjade varken mitt namn eller min röst mig, jag var fortfarande kille! Tyvärr gick inte resten av besöket så bra. Hade ett hål, fick komma tillbaka morgonen därpå för att laga det (utan bedövning, aj!) och vips hade man blivit av med drygt 1200 spänn på två dagar. Dessutom var jag tvungen att ta ut mina piercingar för att inte försäkringspremien skulle bli för hög

De 1200 kronorna sved extra mycket eftersom jag åker till NYC om två veckor. Och dollarn står skyhögt. När jag äntligen unnar mig en resa som student, kommer ja få gå omkring och snåla och räkna pengar. Bite me!
Ska iaf försöka hitta lite “gender bender-affärer” och förhoppningsvis köpa nån mer binder och en bra packer. Har kollat upp Babeland, de finns tydligen på två ställen i New York. De har mest sexleksaker, men även en del intressanta packers. Får hoppas man hittar något som inte tär på kassan alltför mycket.

För övrigt är det okej. Känner mig ganska stabil. Men FUCK(!) vad jag längtar till den dagen jag kan gå med bar överkropp. Till den dagen då jag har skägg. Till den dagen när jag kan ha precis den klädstilen jag vill utan att se ut som en tjej.

F U C K  V A D  J A G  L Ä N G T A R ! ! !

“Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge”. Vem kom på en sådan idiotisk fras…?

// Timpelito utan tålamod

Förskräckliga jag

Usch, ibland är jag så fruktansvärt respektlös och okänslig. Jag låter inte folk ta förändringen i sin takt utan försöker på alla sätt tvinga fram acceptans. Till exempel som när jag ber någon (ett halvår efter att jag berättat om mitt beslut) att inte kalla mig för mitt tjejnamn (eller något som har med mitt tjejnamn att göra) eller “hon”. Att be om ett uns av respekt, jag menar SÅ mycket kan väl ändå inte JAG kräva? Jag måste ju faktiskt tänka på hur jobbigt det är för alla andra att jag har gått och burit på denna skamliga hemlighet i över 20 år och nu släppt bomben. Och hur kan JAG, som utsatt alla i min närhet för denna otroliga vånda, tycka att jag inte är skyldig att gång på gång försvara mitt beslut och mitt kön? FATTAS BARA att jag ska prövas framför misstänksamma ögon. Jag måste ju vara omänskligt krävande…

SJÄLVKLART borde jag förstå att det är folk på lite avstånd som har det absolut jobbigast i den här situationen. Att ständigt gå runt och hata sin kropp, ständigt behöva bygga om och dölja, ständigt behöva slåss mot fördomar; det är ju INGENTING jämfört med hur det är att behöva sluta kalla mig för mitt tjejnamn! Och när någon säger “jag kommer inte kunna börja acceptera dig som kille förrän du har genomgått hormonbehandling och operationer”, det borde jag faktiskt kunna ta och bara “skaka av mig”. I den situationen är det alldeles för mycket begärt av mig att be om ett försök- och därmed återigen alldeles för mycket begärt att folk ska kalla mig “Tim” eller “du” eller åtminstone undvika mitt tjejnamn. Alldeles för mycket begärt. Jag kan inte ens själv förstå mina krav ibland…

Hrrrm…

Trötta mig.

En längtan så stark

I onsdags var jag på RFSL och fikade med Ellioth. Det var riktigt nice, längesen jag träffade honom. Vi satt och snackade ett tag och bläddrade i tidningar, innan det började fyllas på med TS-killar. Möte skulle hållas kring möjligheten att få rätt till betalda penisproteser. Till sist var vi sex TS-killar (tror jag) och det var en härlig känsla att sitta och snacka med dem alla. Men i stort sett alla andra hade börjat på testosteron. Vissa för ett halvår sedan och någon för flera år sedan. Någon hade fått gjort mastektomi (bröstoperation). Jag satt helt enkelt där med ett gäng killar med grov röst (eller på god väg till), skäggstubb och med manliga kroppar. Just då kändes det jväligt jobbigt. För hur trevligt det än var att snacka med dem, hur kul det än var att se hur bra resultaten blivit, så blev längtan efter att själv komma dit starkare än någonsin. Tanken på att det är JAG som kommer sitta där om några år, med kliande skäggstubb och märk stämma gjorde mig överlycklig samtidigt som det gjorde så fruktansvärt ont att veta att det kommer dröja lååång tid innan det är min tur.

jag har upplevt den här splittrade känslan ett par gånger förr när jag träffat TS-killar på T (testosteron). Glädjen över att vara med folk i samma situation och att få se deras resultat blandat med en längtan så stark att det gör ont i hela kroppen. Jag vill så gärna vara där dem är. Jag längtar så efter den dagen när jag får min första spruta, när jag märker att skägget börjar komma, när jag ska få göra mina mastektomioperationer, osv. Hela min kropp skriker av längtan efter min rätta fysik. Jag vill, jag vill, jag vill! NU!

Blir helt galen av att skriva om det här. Fixar inte mer just nu.